För många år sen i en annan arbetsmiljö fanns det en person som var jäkligt jobbig. Ja, rent av elak. Hen mobbade den som hade en annan åsikt, hen hånskrattade åt nya idéer, jagade nya nattkamrater varje kväll vi var ute på resa,  hen tog och gav aldrig.

Ingen satte tydliga regler

Efter några år omplacerades hen. ”Det här går inte längre” förklarade till slut hens chef. Personen i fråga såg ut dom ett levande frågetecken. Hen hade trott att det var så här arbetsgivaren ville att hen skulle vara. Ingen hade brytt sig att nån gång under alla år prata med hen om vilka regler som gällde, vad som var ok och vad som inte var ok.

Jag tänker mycket på det nu under #metoo och alla avslöjanden som kommer. Inte för att jag på nåt sätt vill försvara svinaktigt beteende och övergrepp, långt därifrån, jag liksom de flesta kvinnor har drabbats flera gånger. Men jag tänker att många chefer inte tagit sitt ansvar och faktiskt talat om vad som gäller, vilka värdegrunder företaget har, vad som gäller och hur vi bemöter varandra.

Mediebranschen ett avskräckande exempel

Samma sak med anställningsförhållanden. I medievärlden är de förstås avgörande. På en osäker arbetsmarknad, med korta inhopp, korta vikariat och absolut ingen möjlighet att kunna planera sitt liv eller ens kunna drömma om fast och trygg anställning, är mediebranschen ett avskräckande exempel på hur det inte ska vara, hur det inte får vara. Ansvarslösa chefer och ägare, som inte kan eller vågar eller orkar ta i frågan, för dom känner den inte som sin. Så långt borta är de från verkligheten för de flesta av de anställda.

Inte konstigt att avarter av mänskligt beteende kan uppkomma. Cheferna kan till och med tyvärr vara de som sätter agendan för detta svineri.

Finns i alla branscher

Men att tro att svinaktiga beteenden inte finns i andra branscher är verkligen att svära sig fri från ansvar. På de arbetsplatser där det finns makt, där tillgången till makt beror på hur väl man spelar sina kort och hur väl man orkar smila mot rätt personer, där finns trakasserier och sex-diton. Och som boende i Stockholm drabbas man alltför ofta av helstripade mindre lastbilar med nakna kvinnosköten och bröst som gör reklam för nån klubb. Hur kan man inte känna sig trakasserad av det!?

Det här behövs: ledare som tar ansvar

Och hur hör nu dessa åsikter ihop med Idrottens Affärer? 

Jag sitter och tittar på Atletico Bilbao och Östersund. Ser hur det lilla laget från norra Sverige  spelar tryggt och säkert, litar på varandra, vet hur bollen ska spelas, har en ledare som inte är rädd för att prata värdegrunder. Spelare från många håll i världen klarar på sin arbetsplats, fotbollsplanen och omklädningsrummet, av att göra det inte många andra gör, ha civilkurage. Och det är det som är grejen. Oavsett hur matchen slutar den här gången. 

Tar man ansvaret som ledare/chef och tydligt talar om vad som gäller, för både stjärnor, och vattenbärare som är lika viktiga i ett lag/team, slipper man åtminstone en del av avarterna. Att klubben tar ansvar för att motverka sexuellt våld via sin hemsida är självklart. Om alla gjorde så, kanske kan vi slippa sexuella trakasserier, mobbing och översitteri.

För övrigt. Sarah Sjöström. Bästa idrottskvinnan i Europa. En sån prestation! Grattis.