Aldrig förr har en svensk junior tagit medalj på ett senior-VM, Frida satt där i vinnartronen, brun som efter en månadslång Thailandssemester efter att ha åkt så fort att hon till och med tvingade den omöjliga Therese Johaug att plocka fram reservtanken när det höll på att bli soppatorsk.

Det var ett stort och historiskt genombrott vi fick se i idylliska Seefeld, ett av många exempel den här vintern på att det är något alldeles speciellt, och nästan svårförklarligt, med den här generationen svenska, kvinnliga skidåkare.

Det skall sägas att de största framgångarna kommit i den TV-mässiga och publikvänliga sprinten där inte minst Maja Dahlqvist hoppat rätt upp i världseliten och blivit den kompanjon som Stina Nilsson behövt för att kompletteras till guldet i stafett.

Men skidåkningens traditioner finns sedan lång tid tillbaka i distansloppen och där har Charlotte Kalla regerat.

Var det rent av ett skifte på drottningtronen vi såg när Frida Karlsson matchade Johaug nästan hela vägen till mål? Var det till och med en blivande arvtagare till norskan?

Nej, jag räknar inte bort Kalla. Det får man aldrig göra. Hon kan vara lågmäld och svart i ögonen ena dagen för att gnistra som en snöstjärna dagen därpå. Med formtoppar är det ju så att de kan missas med någon dag. 

Hon har hela paketet

Däremot kan man nog säkert slå fast att 19-åriga Frida (hon fyller 20 den 10 augusti) är det kanske största fynd i svensk damskidåkning som vi har sett.

Hon har rätta kroppsbyggnaden, åker kraftfullt men elegant, har redan i så unga år förmågan att hitta nivån på farten, en svår uppgift, inte minst för en tidigt startande. Det finns en mognad i hela hennes uppträdande som imponerar stort. Hon gillar hela spektaklet, hon ställer sig gärna framför mikrofoner och intervjuare, hon vill synas och få uppmärksamhet och i dagens idrottsvärld gäller det att acceptera och klara av att spela den firade stjärnans alla roller.

Det är högst anmärkningsvärt att hon redan har styrkan - både mentalt och fysiskt - i så unga år. Hon är en färdig världsartist redan innan hon lämnat junioråldern.

Tre guld hittills i VM som junior har förstås indikerat jättetalang och framtidsframgång men vi har sett så många exempel på att det tar många år att bygga upp den styrka som krävs och pressa in i kroppen år av träning innan seniorstyrkan finns där. I sprint, stafetter och masstarter kan det ibland vara lättare, i den ursprungliga tävlingsformen, individuell start med klockan som den stora fienden, testas de riktigt tuffa.

Mamma Mia så roligt

Jag såg både Fridas mamma Mia och hennes moster Eva Lena (då Karlsson, numera Frick) åka skidor i landslaget. Födda i småländska Sävsjö överraskade de och överbevisade dem som en gång trodde att man måste vara födda norr om Dalälven för att bli en bra skidåkare. Men småländska höglandet skall inte underskattas och åkare som östgötarna Bjarne Andersson (Ödeshög) och Tomas Magnuson (Motala) hade också bevisat, att skidtalang kan spira till och med söder om Stockholm. I varje fall så länge snö kommer att falla.

Kan bara ana Mamma Mias oförställda glädje nu. Jag minns att vi såg på henne som alltför tunn, det tisslades och rasslades om problem med anorexi och hetsätning på skidgymnasier och Mia Karlsson fick sjukdomen och 1993 avslutade hon karriären efter att bl a vunnit ett silver på junior-VM.

Moster Eva Lena är idag vd för Vasaloppet (höll tidigare i Vätternrundan), det är en riktig idrottsfamilj som bidragit till gensammansättningen hos vår nya världsstjärna och Frida själv har prövat på både fotboll och löpning innan hon blev skidåkare på heltid och nu står inför en framtid som öppnar stora famnen för henne.

Kan redan ana sponsorer som sitter i möte inför nästa stora satsning och finner att en världsåkare som Frida med både tävlingspsyke, järnfysik, taktiskt sinne och en stor stjärnas hela utstrålning blir svår att motstå.

Varför bara tjejer?

Man kan i sammanhanget inte sluta grunna på vad som åstadkommit denna enorma anhopning av svenska, kvinnliga skidtalanger (Ebba Andersson hade säkert också varit konkurrenskraftig i milloppet om hon varit fullt frisk) - med mod, självsäkerhet och konkurrenskraft - samtidigt som det inte ens i kulisserna skymtar någon motsvarighet på herrsidan.

Är det fler tjejer än killar som dras till skidsporten?

Passar skidgymnasier och skidsportens alla krav på total hängivenhet tjejer bättre än killar?

Är datorn och speldjävulen värre hinder på vägen för manliga än kvinnliga talanger?

Jag har inga svar, jag bara väcker frågorna.

Det skulle vara så kul med att motsvarande genombrott på herrsidan att vända blicken mot och slippa se en slokörad Calle Halfvarsson vecka efter vecka tvingas konstatera att formen är bra, skidorna perfekta men huvudet någon annan stans.