Hade man valt att göra en staty som representerar staden Malmö, klubben Malmö FF, fotbollens ställning och centrala plats i denna explosiva stad, borde naturligtvis MFF-ikonen Bosse Larsson avbildats. Han spelade i nitton år i Malmö FF - avbrott för ett par år i Stuttgart i Bundesliga - och blev svensk mästare sex gånger, cupmästare 4 och vann den allsvenska skytteligan tre gånger.

Bosse Larsson är MFF-fotbollen förkroppsligad, Malmöiten i ett nötskal; han som skiter i Stockholm och inte är imponerad av någon eller något.

Men en sak är säker; Bosse Larsson hade aldrig ställt upp som modell. Han visar sig inte ens offentligt i levande livet, mycket mindre förstelnad och oförmögen att dra sig undan.

Typiskt Zlatan!

Och det här med staty var ju inte heller något som växte fram i Malmö. Det var en fix idé från Svenska Fotbollförbundet som på det sättet ville hylla en lång landslagskarriär och avsikten var att statyn skulle stå utanför Friends men Solna ville inte ha den och nu hamnade den i alla fall i rätt stad. Zlatans karriär i MFF:s A-lag inskränker sig till några allsvenska matcher 1999, en säsong i Superettan 2000 och en vårsäsong i Allsvenskan 2001. 

Efter nästan tjugo år i den internationella fotbollens hetluft, enligt egna uppgifter för bra för den svaga MSL i USA (”En Formel 1 bland Fiat”), föräras han nu denna heder att för evigt kunna beskådas i Malmö var han än hamnar i världen när karriären av allt att döma går mot sitt slut.

Men - och det är så typiskt Zlatan - även när han hedras, belönas, får all uppmärksamhet måste han på något sätt visa aggression, trycka till åt något håll. Det är som att njutningen inte är fulländad om triumfens sötma inte får blandas med lite etter.

När han journalistiskt uppmärksammas inför avtäckandet - bland annat har jag lyssnat på och läst en lång intervju av Noa Bachner i Expressen - kommer han med fula antydningar, fullkomligt irrelevanta. Men tacksamhet och ödmjukhet är inte hans stil. Det är som om triumfen blir extra värdefull om den ackompanjeras av ett utfall mot någon. Han sa ju det en gång till TV4:s Olof Lundh: ”När du mår dåligt mår jag bra.” Det är avskyvärda ord. 

VM gick bra ändå

Nu tänkte han sig tydligen att landslagets förbundskapten skulle må dåligt och därmed göra avtäckandet i Malmö till en ännu skönare stund. Indirekt anklagar han Janne Andersson för rasism när han säger, att han rev ner det som Zlatan byggt upp under tjugo år i och med att inte ta med spelare med invandrarbakgrund i landslaget. För det första är det faktiskt helt fel; både Jimmy Durmaz och Emir Kujovic fanns med i det landslag han åsyftar. Men det kan ligga annat bakom. Zlatan hade säkert velat att Janne Andersson lade sig på knä och bad honom komma tillbaka till landslaget inför VM i Ryssland i fjol. Han hade nog tackat nej ändå, men hade säkert velat bli tillfrågad och fått visa att landslaget inte klarade sig utan honom. Att de tiggde och bad.

Han säger nu att Janne Andersson ”bajsade på sig” och kröp till korset i nästa uttagning - inte så vackert uttryckt det heller. Det Zlatan å andra sidan gör är att pissa på landslaget och förbundskaptenen. Motreaktioner har också kommit. Kommer nog fler. Angreppet på Janne Andersson är minst sagt uppseendeväckande.

Zlatan säger, att han haft det så svårt, mobbats så hårt, att ingen ville att han skulle lyckas bara för att han har ett ”jugoslaviskt” namn och talar den berömda blandmalmöitiskan. Men var det inte också så att han fick de chanser i Malmö FF som han behövde och var värd, var det inte så att hela Råsunda applåderade och skrek välkomnande när han skulle hoppa in i sin hemmadebut i landslaget?

Var får han det ifrån att vi inte skulle ha önskat honom lycka och framgång? 

Har någon i detta landet fått så mycket uppmärksamhet, mötts av så mycket försonande och förlåt trots alla de dumheter han också erkänner att han gjort genom åren. Det är få som kommit undan med så mycket tack vare sin personlighet, sina arga ögon och sitt sprittande leende.

Och vad vet han om hur färgade föregångare som Martin Dahlin och Henke Larsson haft det?

Martin Dahlin i alla fall fick möta rasismens fula tryne innan Råsundapubliken bytte ton och ropade: ”Du är våran neger.”

Bäst genom tiderna

Vi skall heller inte glömma att landslaget i fotboll haft framgångar både före och efter Zlatan. Lagen i VM 1974 och VM 1994 höll högre klass än  någon gång under Zlatan - undantaget EM 2004 i Portugal då Sverige hade ett likvärdigt lag men slogs ut i kvartsfinal mot Nederländerna efter bl a en straffmiss av Zlatan. 

”Statyn är en symbol för dem som gått igenom det jag gjort”, säger Zlatan.

Det finns tusentals människor som gått igenom det Zlatan gjort - men aldrig haft förmågan eller förmånen att kunna kanalisera sitt utanförskap till en bransch som erbjuder kärlek, uppmärksamhet, framgång och enorma pengar.

Statyn föreställer - hyggligt lik med sina kraftiga ben men lite för tunna överkropp - Zlatan Ibrahimovic. Den symboliserar kanske inte heller mer än så.

Han är Sveriges störste fotbollspelare genom tiderna. Han står i en klass för sig. Jag har följt honom sedan dag 1 och jag är glad och tacksam för att jag fått uppleva honom.

Men allt det där andra…..?