Jag svarade honom i mejlet att jag gjort upp med ”chefen” att vänta till tisdagen och så fick det bli. När prisutdelningen var slut kollade jag mejlen. Klockan 23.39 hade han skrivit ett nytt.

”Min åsikt är att du inte alltid kan vänta till dagen därpå med krönikan. Vad är problemet? Du har väl lämnat senare än så? Kom igen nu. Var aktuell. Så trött är du väl inte så dags. Du gör mig besviken. Nyheten när den är ny.”

Hälsningar Göran Söderlund.

Jag kommer inte att kasta det där mejlet. Det blev hans sista. Jag hade svarat att jag inte trodde att Idrottens Affärers läsare satt uppe på natten och väntade på min krönika, jag tyckte att jag med ålderns rätt numera kunde få fundera ett tag, kanske sova på saken och komma med en bättre text än de man i all hast spottar ur sig med deadline-snaran hängande om halsen. Sådana har jag levererat tusentals genom åren och aldrig varit riktigt nöjd.

Jag skrev att jag hoppades att han inte var arg på mig längre. Jag var inte arg, och han var inte heller arg, bara en proffsig redigerare och en journalistveteran med bettet kvar).

In i det sista skulle det visa sig.

Pay-back-time

Det kom inget svar på mitt sista mejl från tisdagen, inget på onsdagen och det kändes lite konstigt. På torsdagen fick jag veta att Görans slitna kropp gett upp.

Och jag tänkte att nu har jag hans sista ord. Och märkligt nog hade jag läst just i en bok som samlat på sig en massa känt folks sista ord innan de gav upp kampen.

Chico Marx hade sagt till sin hustru innan han dog: ”Lägg en kortlek, en golfklubba och en vacker blondin i min likkista.”

Det skulle lika gärna kunna ha varit Göran Söderlunds sista ord.

Errol Flynn hann med att säga: ”Jag har haft roligt så in i helvete och jag har njutit varenda minut.”

Skulle också kunnat vara Görans ord om man undantar de sista åren av livet då han fick kämpa med sin ohälsa. Vi pratade ofta om det och han var medveten om sin skörhet. ”Jag har rökt och druckit för mycket, jag har kol och övervikt och problem med aortan. Det är pay-back-time”, sa han.

En fin intervjuare

Vi hade träffats många gånger genom åren. På bandy, skidor, olympiska spel med mera. Han skred alltid kattmjukt fram på sina stora fötter, alltid med ett leende och ett skratt att dela med sig av, alltid med några positiva ord på läpparna.

Göran hade lyckan att få arbeta i trettio år på Expressen från 1969 och fick därmed också uppleva när Aftonbladet ur en hopplös situation tog krafttag och blev bäst av kvällstidningarna men han fick därmed också vara med under Expressens glansdagar när sportredaktionen, med Knutte Granquist som redaktionschef på de stora evenemangen och Bertil Jansson som den ledande krönikören i landet sopade banan med konkurrenterna.

Jag tyckte bäst om Görans journalistik när han fick gott om tid på sig med en intressant person som öppnade sig om allt. Hans långintervjuer, stort uppslagna och kraftfullt lanserade var en tung del av Expressens sportjournalistik när den var som bäst. Görans charm och vänlighet fick människor att öppna sig och tycka om hans stil.

Jag sparar hans sista ord

Efter att ha lämnat idrottens stora slagfält återförenades Göran och jag på Idrottens Affärer. Han som redigerare, bollplank och snabb och skicklig nyhetsreporter, jag som krönikör. Vi hade tät kontakt genom telefonsamtal, sms och mejl. Han var sporrande, entusiastisk, berömmande; han visste att en krönikör som vågade stå för sina åsikter också fick sina smällar och behövde stöd.

Han klagade över sina ben och fötter men gladdes över att åter ha flyttat tillbaka till Katrineholm för några veckor sedan efter en kortare vistelse i Tranås. 

Tyvärr blev hans glädje kortvarig. Hans kropp var hårt sliten. Men det var ett oerhört stort och gott hjärta som till sist gav upp.

Och jag ler en smula när jag tänker att en måndagskväll i januari satt en 76-åring i Katrineholm och var professionellt uppfordrande gentemot en 80-åring i Malmö. I ett mejlutbyte med samma glöd och iver som när vi var unga. Och bara med ambitionen att allt skulle bli så bra som möjligt. Jag kan tycka att det är lite vackert.

Och bland Einsteins, Marxs,  Errol Flynns och många andras ”sista-ord” kommer jag också att spara Göran Söderlunds. ”Kom igen nu, var aktuell, så trött är du väl inte.”

Tack Göran, jag lovar att skärpa mig.