Att elitidrotten har förändrats under de senaste decennierna är väl ingen hemlighet. Vi är ett land som traditionellt haft en stor mängd världsstjärnor i de mest skiftande sporter. Idag är dock våra världsstjärnor färre, och i ett mindre antal sporter. Men vad beror detta på? Hur kan det komma sig att vi inte hävdar oss i lika hög grad på den internationella arenan längre? Det finns givetvis en mängd anledningar, men låt mig fokusera på några av dessa:

Folkhälsa och fritid prioriteras, inte eliidrott

• Våra statliga som lokala politiker såväl som våra myndigheter har idag åsikten att idrottsrörelsen ska bidra ur två perspektiv – folkhälsa och fritid för barn & ungdom. Elitidrott är helt enkelt inte en politisk prioritet, utan snarast i konflikt med den politiska nyttan med idrottsrörelsen. Detta till trots för det stora intresse som svenska folket har för framgångar och att framgångsrik elitidrott definitivt påverkar den så kallade ”Sverige-bilden”. Med tanke på detta är det nog inte bara jag som får en fadd smak i munnen av politiker som hyllar internationella idrottsframgångar.  

• Organisationen av svensk idrott är likadan som för 100 år sedan. Vi har ett Riksidrottsförbund, ett antal specialidrottsförbund och ideella klubbar. Basen i den svenska idrottsrörelsen (oavsett om det gäller bredd- eller elitverksamhet) utgörs av frivilliga och oavlönade ledare. För ett förbund och en klubb är det dessutom mycket mer lönsamt att bedriva breddverksamhet för ett flertal, än en elitverksamhet för ett fåtal. Det finns egentligen inga (ekonomiska) vinster av att jobba med elit.

• Sponsring och kommersiella samarbeten är ett tredje område där Sverige halkat efter. Jämfört med andra västeuropeiska länder, är de svenska företagen mycket mindre benägna att sponsra elitidrott. Sponsring av idrott riktas oftare mot breddidrott, mot idrott som ett verktyg för andra samhällsproblem eller som mindre och utspridda lokala insatser. 

Med tanke på detta och andra faktorer, så är det inte konstigt att allt fler unga talanger söker sig utomlands i tidig ålder, där det finns kunskap om elitutveckling, ekonomiska muskler och en helt annan syn från samhälle, företag och politiker om vilken kraft som finns i framgångsrik elitidrott.

Vad kan förändras?

Detta är ju dock en del i en serie som ska handla om framtid – om en tänkbar morgondag. Låt mig därför ge en bild av hur de tre områden som jag nämnt ovan kan förändras för att skapa bättre förutsättningar för en framgångsrik elitidrott.

• Jag skulle vilja se politiker som inser vilken kraft som finns i en framgångsrik elit. Som vågar stå för upp för åsikten att elitidrott är viktigt. Att framgångsrik elitidrott samlar oss som nation, att den skapar positiva förebilder och att den skapar stolthet. Inte helt oviktiga faktorer i dagens samhälle. Titta exempelvis på situationen i Norge, Storbritannien, Italien och Spanien.

• Förbunden måste våga titta på sin organisation och förändra den. Elitidrott och breddidrott är idag helt skilda verksamheter, och måste hanteras och administreras på olika sätt. Gapet mellan dessa båda verksamheter har växt, och organisationerna har inte hängt med. Tiden för glada och talangfulla amatörer är förbi på den internationella arenan i de flesta sporter. Även här är ovanstående länder förebilder.

Vi har råd och möjligheter

• Företagen måste också bidra till en annan syn på elitidrott och tillsammans med politiken ge den bättre ekonomiska förutsättningar – och här ligger ansvaret på såväl modiga marknadschefer som kreativa rättighetsinnehavare. Visst innebär sponsring av elitidrott en större risk för en sponsor, men det är också en klart större vinst när det görs på ett riktigt sätt. 

Min egen åsikt är att vi som land har råd och möjlighet att bedriva en mer professionell elitidrott. Vi har de senaste åren halkat efter i fråga om ekonomi och kunskap, men det är inget som inte går att reparera om det skapas förutsättningar. Förhoppningsvis är det därför inte alltför blåögt att hoppas på en framtida kraftsamling kring en elitidrott som kan bidra till en större nationell stolthet. Talanger råder det definitivt ingen brist på.