Men – och detta kanske kommer som en överraskning för många politiker och andra utanför idrotten – det är inte bara direkt ekonomisk skada som Covid-19 orsakar. Under den här pandemin, naggas också andra former av kapital i kanten. Låt oss ta en titt på några av dem.

Humankapitalet

Idrotten är i sin kärna och största omfattning ideell. Det innebär att ett stort antal människor (cirka 650 000 personer) frivilligt och utan ersättning offrar sin tid för att som ledare se till att barn, unga och vuxna ska kunna idrotta. 

En pandemi har visat sig slita hårt på dessa människor – inte bara för att de får utöva sitt ledarskap under andra former än vanligt utan också för att det formella och informella ansvar som ligger på våra ledare har kommit i dagen på ett tydligt sätt. 

Dessutom är många av föreningarnas eldsjälar över eller runt 70 år, vilket gör att de själva är i riskgrupp. Under de kommande åren tror jag att vi kommer att få slåss mot en allt större brist på ideella krafter, och med det tvingas ställa om verksamhet för att den fortfarande ska gå att bedriva. 

Hur en sådan omställning ska gå till med dagens ekonomiska ramar blir för mig svårt att förstå.

Förtroendekapital

För att få förtroende, krävs kunskap om vad man kan, gör och vilka effekter det ger. Tyvärr har beslutsfattare i allt högre grad tappat kunskapen om idrottens bredd, förutsättningar och effekter på samhället. Corona-pandemin har visat detta med stor tydlighet. 

Idrott har i debatten begränsats till olika former av lagsporter, och all idrott har i diskussioner, rekommendationer och beslut klumpats ihop till en obestämbar massa. Detta gäller tyvärr på alla samhällets nivåer. 

Redan innan Corona beskars idrottsutövandet genom att idrottsytor byggdes bort, genom att belasta denna ideella verksamhet med rena samhällsuppdrag utan att betala kostnaderna för det samt genom reellt sett minskade bidrag. 

Såväl den kommersiella som den ideella idrotten betraktas fortfarande som amatörmässig, men det är faktiskt skillnad på amatör och ideell. Lägg sedan till att den kommersiella idrotten är en av de branscher som drabbats mest av rekommendationer och lagar under pandemin. 

Tyvärr utan att detta hanterats professionellt av motparterna. Om förtroendekapitalet kan byggas upp igen, och hur detta ska ske, är idag osäkert.

Intressekapital

Idrottstävlingar samlar i vanliga fall ett fantastiskt stort intresse från media, supporters och allmänhet. När besöksförbudet på idrott snart fyller 9 månader och ingen ljusning ses för 2021 så kommer detta intresse helt naturligt att dala. 

Andra intressen och sysselsättningar tar över, vilket kommer att drabba idrottens rekrytering och dess utrymme i media och i människors liv. 

Man kan kompensera för uteblivna biljettintäkter, men hur lång tid kommer det att ta att ta igen detta tapp efter Corona, och kommer det någonsin att bli som förut? 

Vem vill stå som arrangörsstad för stora mästerskap om det inte finns något större intresse för sagda mästerskap? Vilka sponsorer vill finnas med, när värdet av sponsorskapet urholkats? 

Fortsättning med nya skador

Idrotten har drabbats, och kommer fortsatt att drabbas, av pandemin. Samtidigt har få om några branscher visat sådan solidaritet med rekommendationer och beslut som idrottsrörelsen gjort. 

Från RF via specialidrottsförbund ner till föreningar och utövare har idrotten accepterat de stora inskränkningarna och gjort ett så kallat hästjobb med att följa restriktionerna. 

Tyvärr känner nog många med mig att vi i begränsad utsträckning fått ett erkännande för detta. Beslut om verksamheten har dröjt, och de långsiktiga effekterna har inte ens diskuterats. 

Idrott kommer alltid att finnas, men ska vi fortsätta jobba i motvind eller kommer vinden att vända snart?