Och växa under ett antal år? Speciellt som många andra, traditionella idrotter tappar i medlemsantal. Det finns säkert många förklaringar, men fördelen i en krönika är att jag kan ge tre högst personliga förklaringar som jag tror spelar stor roll i Svemos fall. Förhoppningsvis kan de dessutom väcka några tankar inom andra idrotter och förbund.

Kostnader kontra tid

Våra sporter är relativt kostnadskrävande att utöva, men vår åsikt är att vi nationellt inte konkurrerar om människors plånbok utan om deras tid. Vår verksamhet måste vara så attraktiv att våra utövare och medlemmar offrar det som är mer värdefullt än pengar – nämligen sin tid. 

Det finns många exempel på detta resonemang i praktiken, men jämför gärna vad ett gymkort kostar, och vad medlemskap i en förening kostar. Fundera sedan på vilken av dessa verksamheter som växer mest.

Att träna och tävla på motorcykel är roligt, och tvärtemot vad många tror dessutom fysiskt krävande. I tillägg utövas våra idrotter hela livet, och vår medelålder på licensierade förare och på våra medlemmar är klart högre än för de flesta sporter. 

Ha kul viktigare än resultat

Hos oss utövar du inte sport på breddnivå bara för att tävla mot andra, utan i hög grad för att utmana dig själv. Kalla det gärna social träning och tävling. Gemenskap på och utanför banan driver fler att köra och uppleva glädje och fysisk träning. 

Det sägs att om en haj slutar röra sig framåt så dör den. Jag tror att det är samma sak med organisationer. Omvärlden förändras – oavsett om vi vill det eller inte – och vi måste följa med. 

Att utveckla verksamheten

I detta har vi i Svemo bland annat valt att ligga långt fram i digitalisering av vår verksamhet, för att underlätta för förare, medlemmar och andra intresserade att följa sporten och att utöva den. Vi har också ökat vår internationella påverkan och medverkan, eftersom våra förare är en del av en internationell verksamhet och gärna utövar och följer våra sporter utanför landets gränser.

Sammantaget tror vi att dessa och andra åtgärder gör att vi också följer trenden kring individualisering.

Inför framtiden

Eftersom Dan Persson i en tidigare krönika redan gjort en framtidsspaning för 20-talet, så får jag nöja mig med en önskelista kring idrottsrörelsens kommande tio år. Jag nöjer mig med tre önskningar.

• Jag önskar att idrottsrörelsen centralt slutar att passa in alla idrotter i samma fack. Precis som människor är olika, så är idrotter och förbund det också. Vi behöver de riskfria likaväl som de riskfyllda idrotterna; vi behöver de uppkäftiga förbunden likaväl som de politiskt korrekta; vi behöver instegsidrotter såväl som idrotter som kan utövas hela livet; vi behöver i vissa fall attrahera fler tjejer/kvinnor och i andra fall fler pojkar/män.

Kort sagt så behöver vi inte alltid sträva mot konsensus och likriktning, även om vi bor i mellanmjölkens land.

• Jag önskar att vi tydliggör skillnaderna mellan bredd och elitidrott, och att båda dessa verksamheter ges större möjligheter att växa vid sidan av varandra. En av Sveriges mest kända idrottare sa en gång till mig att elitidrott är så långt från friskvård som man kan komma.

Låt oss se elit och bredd som två grenar på samma träd. Det kommer att gynna både kommersiella möjligheter som möjligheter till friskvård och inkludering.

• Jag önskar att vi kan slippa fler politiska pekpinnar kring hur vi ska utöva vår verksamhet. Jag kanske är lite otidsenlig när jag anser att om vi bara får göra det vi gör bäst – nämligen att utöva idrott – så kommer det i sig att ha en positiv inverkan på integration, jämlikhet, mobbning och andra samhällsproblem.

Politikerna får väl flytta sin hink och spade till en annan sandlåda.