Min egen åsikt är att det inte finns någon direkt splittring inom idrottsrörelsen på det sätt som media och andra utomstående betraktare vill göra gällande. Olika åsikter från olika idrotter (och inom vissa idrotter) är ett sundhetstecken. 

En debatt där olika åsikter lyfts fram är nödvändigt för att en rörelse ska utvecklas. Problemet är alltså inte olika åsikter mellan olika idrotter, utan att klyftan de senaste åren mellan RF och dess ”ägare”, specialidrotts-förbunden, har ökat alltmer. 

RF:s oklara roll

Det finns idag en oklarhet i vad RF roll inom idrottsrörelsen är. Är det en intresseorganisation för idrotten eller är det en aktör i myndighets ställe – för att ta de två ytterligheterna. Frågar man förbunden, så ser nog de flesta att RF främst skulle agera som intresseorganisation, men oket att fördela pengar inom idrotten väger tungt på RF axlar, och med det skapas en kraft att agera myndighet i fler frågor än fördelning av bidrag.

Många förbund knäar av central administration, vilken dessutom sprids nedåt till föreningarna. En situation som är väldigt olik centrala idrottsorganisationer i andra länder.  

Fotboll, fäktning, ishockey, taekwondo, triathlon – listan över förbund som idag på olika sätt tar strid inom, och mot, RF är lång. De senaste åren verkar alltså RF ha tappat förmågan att lösa ut konflikter innan de når offentlighetens ljus. För mig har det varit en styrka historiskt att man i dialog kunnat lösa ”konflikt-ungar” mellan fyra ögon.

Kanske är det så att samhällets förändring skapat en ny spelplan, där den sortens agerande inte längre är möjligt? Kanske är det så att diverse organ såsom RIM och RF kansli utnyttjat RF oklara roll för att driva egna agendor?

Behövs en central organisation?

Det är givetvis aldrig den enes fel att två träter. Många förbund – främst de större – har alltmer tydligt gett uttryck för en vilja att i högre grad styra sin egen verksamhet utan pekpinnar från RF. Detta kan givetvis skapa problem, inte bara för RF centralt utan även för de mindre förbunden som skulle ha svårt att klara sin överlevnad utan centralt stöd.

Dessutom påtalas det ofta från centralt håll att idrotten skulle ha svårt att få politiskt stöd om det inte fanns en stark central kraft. Sett till hur väl kulturen lyckas få genomslag för sina frågor och sina bidrag utan central organisation, så kan detta ifrågasättas, Bär i minnet att kultursektorn dessutom är avsevärt mindre än idrotten.

En detalj i det hela, som jag ändå tror har betydelse i saken är att Björn Eriksson som ordförande för RF ofta framfört personliga åsikter kopplat till de kriser som finns inom idrotten. Detta har i vissa fall verkat som bensin på elden. Som ordförande är det min åsikt att man ska vara försiktig med att framföra sin egen ståndpunkt, speciellt om den står i konflikt med vad en stämmomajoritet bestämt. 

Önskan om anpassning

Tyvärr upplever jag dagens RF som otidsenligt. Organisationen och agerandet bygger på ett samhälle som det såg ut för 100 år sedan, då behovet av en central organisation och ett centralt kansli var nödvändigt. Jag tror att våra specialidrottsförbund behöver ge RF stöd och hjälp i utvecklingen och tydligt tala om vilken typ av organisation man vill ha centralt. Motioner till ett riksidrottsmöte vartannat år kommer inte att skapa någon större förändring.

Mitt råd är att istället börja med ett så kallat blankt papper och sedan skissa på vilken typ av central organisation som bäst kan möta dagens och framtidens utmaningar för idrotten. Först då kan en verklig förändring ske.