RF tog, när pandemin tog fart i Sverige, snabbt initiativ till en dialog med idrottsministern om behovet av kompensation. Det ledde till ett snabbt beslut. När det sedan visade sig att pandemin inte skulle ge med sig under sommaren, så försökte RF agera lika snabbt. Nu visade sig dock politikerna svårare att nå och få dialog med. Sent omsider kom dock besked om en tilldelning avsedd att kompensera för resten av året. 

Svårt att kommunicera

För att kunna diskutera fördelning samlade RF centralt ett antal ordförande i en referensgrupp, som kunde komma med synpunkter på principerna för fördelning samt fungera som bollplank i diskussionerna. Ett smidigt och bra sätt att förankra tuffa beslut. 

RF har också försökt att kommunicera hur idrotten drabbats ekonomiskt av pandemin – dels centralt och dels via sina distrikt. 

I andra områden kopplat till pandemin har man dock haft det tuffare. Trots möten med såväl myndigheter, tjänstemän, partiföreträdare och ministrar så har exempelvis frågor om publik, inresebegränsningar, deltagartäta evenemang och utomhusaktiviteter på stora arealer blivit obesvarade och åsidosatta.

 Inom idrottsrörelsen finns många med politisk bakgrund, men här har uppenbarligen inte detta kunnat nyttjas på ett effektivt sätt.

Politikerna och idrotten

Det finns mängder av undersökningar kring de positiva effekter som idrotten bidrar med till samhället. 

• I tillägg är idrotten en positiv ekonomisk bidragsgivare till statskassan. 

• Idrottens roll vid invandringsvågen för några år sedan verkar ha glömts bort. Idrottens roll i integrationen tas för given. 

• Idrottsområden byggs bort när städerna växer. Supportrars engagemang i klubbar och idrotter har låg relevans. Sakta men säkert håller politikerna på att ta död på den sista folkrörelsen genom kortsiktiga beslut, och en okunskap om vad idrotten bidrar med i ett samhälle. 

• Fundera gärna på hur vårdköer, integration, barnfetma, utanförskap och andra samhällsproblem skulle se ut utan en idrottsrörelse.

Idrotten som helhet har sin bas i ett berömvärt och unikt antal ideella insatser tas dock tydligen av politikerna som ett kvitto på att det fortfarande är en trevlig sysselsättning som inte är seriös och ”på riktigt”. 

Politiska beslut kopplat till pandemin

Bortsett från kompensationsstödet, har de politiska besluten kring idrott bara rört begränsningar och inskränkningar. 

Trots mängder av påstötningar, har idrotten mer eller mindre omyndigförklarats av staten och den politiska makten. Som alla andra har jag sett trängsel på bryggor, restauranger, byggvaruhus och köpcentrum under sommaren och hösten. Men idrotten – som skulle ha de bästa förutsättningar att ta emot publik på ett smittsäkert sätt – måste fortfarande leva med en begränsning av publik som i praktiken är ett förbud mot publik. Extra konstigt hsr detta varit, när andra länder öppnar upp för en mer flexibel syn på publik på idrottsevenemang.

Idrott får tydligen inte bli politik

Med stolthet har vi länge sagt att idrotten är unik med en enighet över partigränserna. Tyvärr tror jag att detta är en del av problemet. 

Vem för en debatt när alla tycker lika? idrott är en politisk icke-fråga och det ökar okunskapen om idrott bland våra folkvalda. Med okunskapen kommer då ointresset kring vad idrotten bidrar med. Till viss del kan jag förstå det. 

Med runt 3 miljoner människor engagerade inom idrottsrörelsen, så är det givetvis en enorm kraft om den skulle bli ett politiskt verktyg. 

Traditionellt har idrotten accepterat detta, och de i internationell jämförelse låga bidrag vi får här i Sverige. Vi har knutit näven i fickan och jobbat på.

Ett alltmer realistiskt scenario - tyvärr

Efter avstämning med ett antal andra förbund visar det sig att idrottsaktiviteter utanför den organiserade idrottsrörelsen växer under pandemin. Vi kallar detta för svart verksamhet. 

Dessa arrangörer har inga policys, de jobbar inte med jämställdhet och integration, de har ingen demokrati. De arrangerar tävling och träning för pengar med flexibla regelverk. 

Om idrotten bröt sig loss 

Kanske är det så här den framtida idrotten ser ut? 

Om idrottsrörelsen skulle bryta sig loss från det statliga ”ägandet” och fungera på en fri marknad, så skulle krav och politiska beslut i mindre grad påverka vår verksamhet. Ekonomiskt skulle detta fungera för idrotterna och föreningarna, men det skulle leda till en mycket mindre idrott, där de som har råd kan delta och där de negativa samhällseffekterna skulle bli enorma.

Missförstå mig rätt nu. Jag propagerar absolut inte för detta scenario, men om vi fortsatt misshandlas av den politiska makten genom okunskap och omyndighetsförklaring så hamnar vi snart där. 

Så medan tid är behöver vi sluta knyta handen i fickan och börja föra lite oväsen. Låt oss på lämpligt sätt hamna på den politiska agendan. Kan Jonas Gardell genom en enda debattartikel få hela regeringen att skaka – så kanske det är detta vi ska ta efter. Var är idrottens Jonas Gardell?