Vitala personer med inflytande i svensk fotboll ställer sig frågande inför valberedningens lite överraskande beslut att enas kring Sveriges f d statsminister.

Det kändes som att den i fotbollens organisation, maktstrukturer och tradition betydligt mera insatte Lars-Christer Ohlsson stod överst på fotbollsfolkets önskelista. På min också för övrigt. Ohlsson har dessutom det internationella perspektivet, kontakterna ute i fotbollsvärlden, kännedom om maktspelet därute som jag tror att Reinfeldt inte har en susning om.

En pinsam sändning

Beslutet att enas kring Reinfeldt känns mera som att man efter den anonyme och tillbakadragne Karl-Erik Nilsson har velat dra fram ett äss ur rockärmen, en van debattör, en god talare, en man med maktintresse och en vilja att synas.

Kanske har han lite abstinens efter partiledarskapet och statsministerjobbet. Han vill vara lite mera i händelsernas centrum igen.

Som fotbollens ordförande finns alla möjigheter att få leva ut sin extroverta sida.

Valberedningen släppte sitt beslut under onsdagen och kallade till en snabb presskonferens som jag följde i SvT play. Det var en pinsamt amatörmässig sändning och Reinfeldt självt gjorde inte mycket för att bringa klarhet i varför han tackat ja till jobbet, hur han har tänkt sig att han skall sköta det, hur mycket tid han tror att de tar att ha ansvaret för Sveriges i särklass största idrottsförbund. ”En i det närmaste heltidstjänst med en miljonlön därefter”, säger initierade källor.

Varför ställde ingen frågan?

Amatörerna i SvT Play nöjde sig med att intervjua supporterfolkets taleskvinna om vad hon trodde. Jo då, hon trodde nog att det skulle bli bra. Herregud.

Reinfeldt vägrade svara

Borde inte pålästa, vetgiriga journalister - jag menar fotbollen är störst och Reinfeldt minsann inte vem som helst - ha ställt de för mig självklara frågorna: vilka är hans uppdragsgivare idag, hur många styrelsejobb har han, hur ser hans arbetsvecka upp, finns det uppdrag som kanske inte passar så väl ihop med arbetet som fotbollsbas, hur många uppdrag måste han göra sig av med, vad tänker han dra ner på av föredrag och styrelsejobb, hur mycket tid tror han fotbollsjobbet kräver?

Det fanns massor av frågor att ställa, problem att borra i, men SvT tackade bara för sig sedan supporterkvinnan fått säga sitt.

Medan presskonferensen pågick fick vi höra ett par frågeställare. Någon snuddade vid den stora frågan - slitningarna som finns mellan bredden och toppen, missnöjet med Fotbollförbundet, SEF:s och breddklubbarnas delade åsikter om talangutvecklingen i Sverige - utan att konkretisera och Reinfeldt gjorde på ett tidigt stadium klart att han med respekt för folkrörelsedemokratin och att han faktiskt (förmodligen) inte väljs förrän den 25 mars, inte tänkte svara på frågan.

Man brukar säga att man inte skall ha presskonferens om man inte har något att berätta och om konferensens huvudperson inte vill prata. Det här var ett sådant tillfälle då man lika gärna kunnat låtit bli och låtit det stanna vid en pressrelease som förkunnade valberedningens beslut att lansera Reinfeldt. Han hade inget mera att säga än det vi redan visste; att fotbollen är störst och betyder mycket för så många.

Inga lugnande besked

När han fick en fråga om FIFA-basen Gianni Infantino ville han inte svara på den heller. Varför inte? Det vore väl bra att veta om att velar  i frågan (som Nilsson gjort), tycker illa om honom eller accepterar honom. Den åsikten kan man väl torgföra även fast man inte är vald till Svenska Fotbollförbundets ordförande.

Jag har källor som vägrar tror att matchen är över.

Fyra av de från början åtta kandidaterna står kvar och har inte kastat in handduken.

Det jag hoppas på är förstås en präktig kupp på årsmötet där starka delar av svensk fotboll sluter upp och lanserar Lars-Christer Ohlsson som motkandidat till Reinfeldt. Jag vet att alla inte kommer att sitta overksamma. Det kan bli en spännande tid i det fördolda och, som sagt, jag hoppas fortfarande att alltfler tar fram fakta om Reinfeldts ambitioner och hans övriga verksamheter.

Valberedningens ordförande Ingvar Alm borde, istället för att bladdra en massa snömos om hur processen sett ut, ha haft så mycket fingertoppskänsla, att han i sin inledning gjort klart att Reinfeldt - för att bli aktuell som valberedningens man - lovat att släppa allt han har för händer och ta tag i fotbollens problem. Inga sådana lugnande besked alls vilket får mig att behålla min tvivel när det gäller valberedningens val.

En staffagefigur som tror sig kunna sköta fotbollen med vänster hand (eller det blir väl höger i det här fallet) är ingen betjänt av.