Ett landslag förföljt av frågetecken, en besvärad förbundskapten och man har bara suttit och väntat; hur länge kommer han att orka svara på alla frågor med en ifrågasättande underton. När exploderar han nästa gång?

Länge kunde man känna sig trygg med Janne Anderssons landslag. Det var ingen explosiv underhållningsensemble som tog Europa med storm, snarare ett lojalt, troget arbetarteam som visste sina roller, gav allt de hade, sprang och jobbade och slet sig till de gräsytor som behövdes för att på enklaste sätt skapa målchanser och få vara med i de stora turneringarna.

Förödande bakslag

Det har svängt och svajat sedan dess. Ett tag miste Andersson själv tron på vad han kunde åstadkomma med enkla, tydliga linjer, starkt försvarsspel, en slimmad stab av grovarbetare som tog udden av de besvärligaste motståndarna.

Men ett landslag är under ständig förnyelse, nyckelspelare åldras och tackar för sig, den uppväxande generationen var av annan sort; lite mera extravaganta, individuellt skickligare, svårare att passa in; det såg löftesrikt ut men blev allt svårare att maximalt utnyttja de lite mera exklusiva förmågorna. Grovarbetarna saknades, servitörerna strejkade, en massa oförlöst kraft gick på tomgång.

Experimenten som gjordes för att få mera liv i spelet orsakade förödande bakslag och nu, med ett Europamästerskap i sikte i Tyskland nästa år, står laget inför den mycket svåra bedriften att behöva klättra förbi antingen Belgien eller Österrike i tabellen. Lag som nu måste manövreras ut om Sverige skall får spela EM. Chansen finns men är liten. 

Vi hade så till den grad tappat tron på det här laget, att vi satte oss med oro i magen framför teven med misstanken att allt ifrågasättande, de dåliga resultaten, det kärva tabelläget, alla frågor om ödesmatcher hade fått det här laget att tappa tron på sin förmåga.

Som ett vänortsbesök

Janne Andersson hade satt upp en hejdlöst offensiv bemanning av laget i Tallin. Med en tydlig signal till omvärlden att Sverige är ett mycket bättre fotbollslag än Estland, att den individuella skickligheten den här gången skulle bära oss som en bro över mörka vatten,

Och Estland måste ju ha tänkt som Sverige tänker när vi möter Italien, Tyskland, Spanien och andra högt rankade nationer; med klok taktik, uppoffrande spel, mycket spring och tufft spel kan vi rubba Sverige.

Från svenskt håll hade man signalerat (falskt skulle det visa sig) en fysisk match. Vem tog ansvar för den analysen? Inga tuffa dueller, knappt några frisparkar, inga skärmytslingar mellan spelare, inga fula tricks, inga domarprotester; det var så städat och fint att det knappt krävdes några tilläggsminuter. Snällt som ett vänortsbesök.

Sverige har genom åren många gånger haft svårt att spela av matcher mot sämre lag, matcher som måste vinnas, som skall vinnas; nu var det inget snack om saken.

Det mittfältsspel som varit som bortblåst ett tag fick nu blomma, backarna Linus Wahlqvist och Ken Sema tryckte på i offensiven och var delaktiga med fina inlägg till var sitt mål.

Och - vilket säkert var förlösande för både Andersson och spelarna själva - Gyökeres, Kulusevski och Alexander Isak noterade sig i målprotokollet, Isak för första gången på närmare två år.

En stund av njutning

Det var liv och rörelse i spelet, idérikt och finurligt och när inhopparna Quaison och Claesson kom in var det som att de ville bevisa att de förtjänade det. Med var sitt mål fyllde de på 3-0-ledningen så att det till slut blev en rejäl utklassningsseger. Det är vi inte bortskämda med.

Vi vet inte hur det här skakiga EM-äventyret kommer att sluta. Belgien och Österrike är motstånd på en helt annan nivå. Drömscenariot hade förstås varit ett Sverige med modet att kunna slå också de större nationer med det fina spel som visades upp mot Estland. Men den minan har vi ju gått på förr.

Några dagars andrum nu i väntan på Österrike på tisdag. En stund för njutning, för lite rosor. Det var himla roligt att se det här landslaget spela som man vet att det kan när motståndet tillåter. Dejan Kulusevski var lysande matchen igenom, Isak hittade i alla fall målet igen även om det fanns bud på mycket mera, Gyökeres är en rejäl, klassisk ”nia” och den här gången fanns det också utrymme för en spelbegåvning som Samuel Gustafsson att ge liv åt laget. 

Jag vill ändå tro att - trots det klena motståndet - matchen betydde mycket för de svenska spelarna. Inte minst för deras humör. De fick spela den fotboll de (och vi) vet att de kan, det syntes att de hade roligt, vi trivdes och om det så bara var för en kväll, om det så bara fick upp humöret på alla inblandade så var det ju ändå något.

Just nu känns allt bra.  Vi njuter några dagar nu så får vi se vad som händer när verkligheten kommer ifatt oss.