Lars Teodor Arnesson från Sandviken var svensk förbundskapten i fotboll 1980-1985. Statistiskt sett är han den sämste förbundskapten Sverige haft. Vad gäller fotbollskunskap, i varje fall den teoretiska, är han kanske den bäste och mest välutbildade.

Tårarna i Prag

Men det hjälper ju inte. Hans landslag missade tre stora mästerskap; VM i Spanien 1982, EM i Frankrike 1984 och VM i Mexiko 1986. Och det är där jag stannar i minnet;  en fullkomligt bisarr kväll i ett mötesrum på Hotell Pandora i Prag hösten 1985. Sverige hade tidigare på dagen missat chansen att av egen kraft ta sig till VM-slutspelet i Mexiko genom att förlora mot Tjeckoslovakien med 1-2, nu var det dags för kvällsmatch i Stuttgart, Västtyskland mot Portugal i samma kvalgrupp. Tyskarna behövde bara ta en poäng så skulle Sverige ändå bli klart för VM.

Tommy Engstrand refererade för radion från Stuttgart, ljudet hade dragits in till rummet i Prag,. Det var spänt, Portugal gjorde 1-0, Laban orkade inte sitta kvar, han smög upp på sitt rum och tog en whisky, tyskarna kunde aldrig kvittera, Engstrands röst bröts av rörelse när han meddelade att slutsignalen gått och vi var ett gäng journalister som tvingades bevittna den bottenlösa besvikelsen hos de svenska spelarna. Ansikten gömda i händerna, tårar och snus som rann ner i den orörda maten på tallrikarna; Ravelli, Glenn Hysén, Robert Prytz, Glenn Strömberg, Mats Magnusson, Torbjörn Nilsson, Dan Corneliusson - tröstlösa.

Jag hade precis fått veta hemifrån att Tage Danielsson gått bort så jag försökte ändå hitta proportionerna bland förlusterna - men det var sorgesamt att se så många, ledsna vuxna män på en gång.

”Det blev ett sår”

När jag skrev boken ”Fotbollskriget - kaptenerna i nationens tjänst” - alltså om Sveriges alla förbundskaptener fram till 2002, hade jag ett samtal med Laban om ett och annat. Vi hade haft våra duster. Han gjorde det onödigt svårt för sig (och oss) i samarbetet mellan landslaget och journalisterna ute på turnéer, försökte snarare undvika kontakt, det var irritation och onödiga missförstånd. Missade mästerskap och förlorade kvalmatcher fördunklade också arbetsmiljön.

Laban erkände att han hade svårt med den publika delen av sitt jobb, att han kunde bli kantig och stingslig och när vi kom att tala om det oundvikliga - Tårarna i Prag - och jag sa att jag hade upplevt det som ”Närmare Gud till dig” och ett skepp som skulle gå i kvav sa sa han: ”Jag fick ett sår den där kvällen som aldrig riktigt har läkt. Jag vaknar ännu, minns och känner efter. Det var som en personlig kris. Jag hade behövt professionell hjälp.”

Han hade sagt till sin fru Kerstin när han funderade på erbjudandet att ta över efter Åby Ericson (vars sekundant han var under VM i Västtyskland 1974): ”Jag tycker det känns otäckt att ta det här jobbet”. Han  var då tränare i Öster och tyckte att hoppet kändes långt från Värendsvallen till de stora internationella arenorna.

Hans humör var emot honom, han såg gärna illvilja och personliga angrepp i vanliga frågor och kallade vid något tillfälle oss journalister för ”asgamar”. Jag sa, att det nog var en ornitologisk felbedömning för vi hade varken dödförklarat honom eller spelarna.

En ideologisk kamp

Någon PR-man eller publiktjusare var han inte. Passade inte galoscherna kunde han säga: ”Den som vill se mål får gå på ishockey.” När det 1983 såg ljust ut; bra resultat, fina recensioner, riv efter biljetter och jag frågade honom om det inte kändes lättare och bättre nu efter de tidigare motgångarna sa han: ”Kommer de inte i motgång kan de dra åt helvete i medgång.”

Smidig och insmickrande var han inte. Snarare rak och ärlig mot sina innersta känslor. Han hamnade i brytningen vad gäller svensk fotbollsideologi. ”Fienderna” hette Bob Houghton och Roy Hodgson, sedermera deras adepter Tord Grip och Sven Göran Eriksson. Men nu hade MFF spelat Europacupfinal (1979) och IFK Göteborg hade vunnit Uefa-cupen (1982), det spelades en annan fotboll i de stora klubbarna än den som förordades på förbundskansliet i Solna. Laban hade spelarna som nu företrädde en mera engelsk spelstil, men han försökte omskola dem till sin stil och det blev disharmoni.

Men det skall sägas; han hade en jäkla otur, det handlade om någon millimeter, ett enda ynka mål för att han skulle fått det han förtjänade; ett VM-slutspel i Mexiko med en väldigt bra grupp av spelare i sina bästa år.

Jag tyckte synd om honom. Han var snäll, humoristisk och kul att snacka fotboll med. Vi överkom våra gamla duster och när jag ringde och gratulerade honom på en viktig födelsedag blev han riktigt glad.

En stor fotbollsideolog och en mycket skicklig instruktör var han.