Jo, vanlig på det sättet att han kan vara som vem som helst, aldrig gör sig till, föredrar enkelheten framför det tillkrånglade, men ändå med en säregen fallenhet för den enkla geometri som bygger fotboll.

Vi fick se ett lag!

Den här måndagen, en vanlig, sketen måndag i oktober när regnet slog mot rutan, fick han en sol att gå upp över Solna. 3-0 mot Bulgarien är respektabla siffror i vilken statistik som helst, låt vara att bulgarerna gått ner sig rejält sedan Stoitchkovs dagar.

Tredje tävlingsmatchen för hallänningen Janne Andersson som förbundskapten. Och man ser redan förändringen. Alldeles tydligt framträder konturerna av den spelstil som fjol gjorde IFK Norrköping till Sveriges klart bästa fotbollslag med det synnerligen välförtjänta allsvenskt guldet som belöning.

Minns inte om det är Janne Andersson som sagt det (eller om det är jag?); fotboll är ett outtröttligt löpande.

Det var det allra finaste med segermatchen mot Bulgarien, att vi fick se ett lag som LAG. 

Inga lakejer längre

Inte en massa lakejer som anpassade sig och försökte ladda lagets enda torped, inte en hop krigare som underordnade sig en fältherre utan ett gäng spelare som överordnade sig varandra. Ville visa sin duglighet, sin hjälpsamhet, sin ork, sin glädje, som ville växa med hjälp av varandra. Det var fint att se. Det var fotboll att bli glad åt.

Det var, äntligen, landslaget som vägvisare. Hur skapar man tio, femton målchanser på en match? Jo, precis så här. Med ständig rörlighet, med löpningar i djupled som vi inte sett på åratal. Av Ekdahl, av Hiljemark, av Forsberg, två ytterbackar ångande på kanterna och så en återuppväckt Ola Toivonen som kom från Degerfors en gång i tiden till Malmö, där han var ett missförstått geni, som hoppat in och ut i landslaget, som bytt klubbar, som i rätt miljö släpper ut ett rikt fotbollskunnande. Som nu mot Bulgarien. En fröjd att skåda.

Jag, vet, jag vet, vi skall möta Holland borta och Frankrike två gånger innan vi skall skriva ut det första betyget till Janne Andersson och hans landslag, men låt oss för Guds skull glädjas nu när det äntligen finns något att glädjas åt. Inte bekymra oss om Återstoden av dagen.

Det var så här Norrköping blev svenska mästare. Inget onödigt daltande i backlinjen, bollen skall framåt, mittfältare skall löpa, irrationellt kontrollerat, forwards växeldra och harmoniera sina mönster. 

Fotboll är geometri

Fotboll är egentligen så makalöst enkel. Man slår en passning, förflyttar sig till en fri yta, får tillbaka bollen. Bygger trianglar. Fotboll är ren geometri, precis som mycket av konsten. Men den är också cirklar som skall rubbas.

Toivonen var inblandad i mycket, Jimmy Durmaz hade en fot med i alla tre målen, Marcus Berg borde gjort ett par mål. Men spelet hade fått liv. Och, precis som Norrköpings adelsmärke fjol; inget fegspel efter 1-0, fortsätt framåt, behärska matchen på det bästa sättet; genom att vilja mera, springa, hugga, hota.

Janne Andersson är uppe på rätt väg. Han förstår säkert att det också krävs andra egenskaper när det handlar om Frankrike i Paris. 

Men försvarsspelet har också fått konturer och Victor Nilsson-Lindelöf är det bästa som hänt svenskt backspel på länge. Jag blev också förtjust i och imponerad av Emil Krafth, på samma sätt som alla blivit som följt den talangen som föddes den makalösa fotbollssommaren 1994, slog igenom som 17-åring i Öster och etablerade sig allsvenskt i Helsingborg. Som hans tränare Conny Karlsson en gång sade: ”Han satte fötterna rätt i nittio minuter.”  Andreas Granqvist är det här lagets ”kärnkraftverk” (Tommy Söderbergs epitet på Johan Mjällby en gång), ibland blir det en liten  härdsmälta, en snedspark med julgransfoten och en kommunikationsmiss som borde gett bulgarerna ett mål, men han är en makalös fighter och generalsuniformen kommer han snart nog ändå att få överlåta till Victor Nilsson-Lindelöf. 

Äntligen samma ideologi

Ja, vilken svensk fotbollskväll det blev med U21-lagets avancemang till ännu ett Europamästerskap (Polen nästa år) genom 4-2 mot Kroatien. Tidigare år har jag förundrats över den stora skillnaden i uttrycket mellan A-landslaget och U21. Stelt och trist i A-laget, kvickt, tekniskt, internationellt i Håkan Ericsons lag som ju bevisade sin klass genom det sensationella EM-guldet. De senaste åren har det sett ut som två ideologier men nu syntes i konturerna att det var två lag från samma land, samma kultur, samma ideologi. 

Det finns enorm talang i svensk fotboll. Teknik och kvickhet som aldrig förr. Carlos Strandberg, Simon Tibbling, Kristoffer Ohlsson med flera. Håkan Ericson (så mycket gott fotbollsförstånd det kommer från Norrköping nuförtiden!) har skapat ett charmerande landslag med starka personligheter i ett smidigt kollektivboende. En härlig mix av egenskaper. Ett lag som smittar med sin spelglädje. 

Den här stora utvecklingspotential blir något att ta hand om och förvalta för en helt (o)vanlig Andersson och en något ovanligare (son till en förbundskaptenslegendar, Åby) Ericson. 

—

PS. Eriksson kommer för övrigt på femte plats bland de vanligaste efternamnen. 143.219 svenskar heter så. Med varierande stavningar.