Det är så typiskt för detta landslag som under Janne Anderssons ledning vuxit på både höjden och bredden, tätnat och slimmats till en skog av försvarande stammar där inte bara Granen märks. Men mycket han. Mycket Andreas Granqvist som, trots en säsong i Superettan, håller sin höga nivå, bjuder på hela sitt känsloregister och sin brinnande låga. En ovärderlig spelare för ett lag som bara möts lite då och då och snabbt måste hitta tillbaka till sin rätta nivå.

Anderssons styrka

Segern i Turkiet visar också på Janne Anderssons styrka. Han har manualen klar. Den tappades tyvärr bort av trötta huvuden de sista tjugo minuterna i hemmamatchen mot turkarna men nu var det åter till grunderna och misstaget var reparerat. Det kan förstås blir så att gruppsegern missas just på grund av den där kollapsen. Regeln i alla kvalspel är att hemmamatcherna måste vinnas. Men efter att ha halkat av spåret var laget tillbaka på den snitslade väg de vet leder rätt.

 Det är kanske Janne Anderssons allra främsta styrka; att alltid hitta tillbaka till vägen som leder framåt. En och annan dikeskörning kommer alltid - trafiken är hektisk i fotbolls-Europa idag - men snabbt in i verkstan, laga skråmorna, på med säkerhetsbältet och ut igen och tuta och kör.

Och säkerhetsbälte var det sannerligen. I första halvleken både hängslen och svångrem dessutom. Nästan två fyrbackslinjer för turkarna att försöka passera.

Han blir en världsmålvakt

Det hade aldrig gått vägen den här kvällen mot Turkiet om det inte råkar vara så, att Sverige är på väg att få en världsmålvakt att luta sig emot. Robin Olsen - som tidigare i karriären kunde valt Danmark men ville spela för Sverige - kan, när hans karriär en gång summeras, mycket väl komma att klassas som den mest kompletta fotbollsmålvakten Sverige haft. Han fördelar ut bollar med fötterna med känsla och elegans, han är snabb att sätta igång spelet, hans utkast är långa och precisa, han styrning av försvaret tydlig och bestämd, hans röst skär genom luften.

Men framför allt; han är så ruskigt reaktionssnabb. Ett par av räddningarna på turkarnas attacker höll världsklass. Fem år till - minst - i landslaget och europeiska toppligor och Olsen kan formas till en världsmålvakt. Han var den egentligen matchhjälten den här gången också, även om kapten Granqvist ännu en gång fick visa sin coola sida när han iskallt smällde in straffen som tog in Sverige i matchen om avancemang i denna nya Nations League.

Fantastiska matcher

Turneringen har varit ifrågasatt, ingen tycks riktigt begripa vad den leder till (möjligen en EM-plats i bästa fall och lite pengar förstås) men en sak är säker; länderna tar den på största allvar. I väntan på Sveriges match har jag sett Kroatien slå Spanien med 3-2, Nederländerna besegra självaste världsmästarna Frankrike med 2-0. Underbara fotbollsmatcher, enorm intensitet, massor av individuell fotbollskonst och Nederländerna - jag säger bara det; ett så frenetiskt, löpande, jobbande och likväl kreativt.

Holland har jag nog inte sett sedan 80-talets lag med Frank Rikard, Ruud Gullit och Marco van Basten bl a (Europamästare 1988). Då var också Ronald Koeman en i laget, han som från och med i år tagit hand om landslaget och uppenbarligen är på väg att återföra den nederländska fotbollen till den absoluta toppen.

Berg i en dal

Nations League har - vid sidan av Champions League - gett oss fotbollsälskare ytterligare ett smörgåsbord av godsaker.

Hur långt kan Sverige gå? Begränsningarna finns. Målvakten är stark, försvaret håller, mittfältet kan, som denna gång, befolkas av mest destruktiva krafter för att inte ta några risker men förr eller senare måste Janne tillföra mera kreativitet. Forwardsproblemet är olöst.

Viktor Klaesson är inte mannen. Han är en ypperlig, löpstark, djupledsspelare men från en annan position. Janne Anderssons förtjusning över Marcus Berg är påtaglig, kärleken är oftast vacker, men det går inte att motivera en toppforwards fortsatta spel bara för ett idogt försvarsarbete.

Han har inte gjort mål på över ett år i landslaget. När chanserna kommer är han för sen, beroende på ålder och spel i en liga på alltför låg nivå. Det är bara i brist på konkurrens som han alltjämt är kvar. Han skulle må bra av att få dyka upp som inhoppare i tjugo minuter, utan de krav han nu har på sig.

Störda förberedelser

De svenska förberedelserna stördes den här gången också. Före VM var det mediernas ideliga tjat och frågor om Zlatan Ibrahimovic, fast alla visste att han aldrig skulle komma ifråga. ”De ringer mig hela tiden”, sa Zlatan som naturligtvis, som den marknadsförare av sig själv han är, lägga ut dimridåer. Förbundet jiddrade i bakhåll.

När Robin Olsen och Victor Nilsson-Lindelöw vägrade tala med pressen kom nästa ”kris” på grund av luddiga besked (eller inga alls) från de förbundsansvariga. Nu blev det en debatt om ersättningar som utgjorde förspelet.

Efter Nilla Fischers brandtal för kvinnorna på fotbollsgalan tyckte sig landslagsspelarna hamna oförtjänt i skottgluggen innan kapten Granqvist och flera andra spelare gick ut och förklarade att herrlandslaget faktiskt gått ner i ersättning för att dela med sig till tjejerna.

En riktig chef saknasGeneralsekreterare Håkan Sjöstrand förnekade först att det alls hade något samband, han gjorde senare ett lappkast i frågan. Men damlaget hade uppenbarligen ingenting fått veta om gesten från sina manliga kolleger. En obegriplig informationsmiss i dessa tider då så mycket handlar vad män gör och inte gör mot kvinnor.

Det är för mycket onödigt tjafs i kulisserna beroende på svaga ledarkaraktärer och brist på raka besked. Svenska Fotbollförbundet borde ha en informations- och mediechef med pondus och legitimitet att tala klartext, en som ser öppenheten som en tillgång och inte i första hand betraktar medierna som fiender.

Det är tur att landslaget har en förbundskapten som står stilla mitt i byxorna när det blåser.