Jag skulle kunna tänka mig Jim Gottfridsson i flera av kategorierna. Inte minst som Årets ledare. Med sitt dirigentskap, med sitt eldfängda fighting face, med sina uppfordrande kommandon till sina kamrater, med sina Time out-utbrott - ”stick in den där jävla näsan nu då” - tillsammans med genialiteten i passningsspelet, överblicken, schackspelarens förmåga att se kommande drag i både tre och fyra led. 

En unik spelare. Utsedd till den värdefullaste under hela EM. Och det är liktydigt med att vara den mest värdefulle spelaren i hela världen.

Bäst i världen

I handboll är det nämligen så att det är minst lika svårt att vinna EM som att ta hem VM eller OS. Att världen vidgas vid de globala mästerskapen höjer egentligen bara statusen på papperet. Ser man på VM-statistiken dominerar Europa totalt. Sedan 90-talet har visserligen några nordafrikanska lag stuckit upp, men inga medaljer. 

Egypten fyra 2001, Tunisien 2005. 2015 blev Qatar första asiatiska lag att ta medalj på VM - silver - men det blev synnerligen omdiskuterat och ifrågasatt eftersom laget bestod av inköpta spelare som fick medborgarskap rekordsnabbt, en sorts etnisk doping.

EM i handboll är en ung turnering. Den första spelades 1994. Sverige dominerar statistiken nu med fem segrar efter det makalösa dramat i Budapest där klockan till sist stod på 60.00 när Niclas Ekberg gick fram för sin femte straff. Ett idrottsögonblick i absolut djävulskt koncentrat. Ödet i en enda hand. 

Förutom den tredimissionelle Gottfridsson och den sprakande, studsande, hoppande artisten Andreas Palicka i målet är det bredden, den snabba mognaden hos frukter som kom till EM som kart, hanteringen av pandemins gyckelspel, ansvaret de nya tog som har imponerat mest och som naturligtvis för tankarna till ett inkluderande ledarskap som jag gissar att Glenn Solberg står för utan att för den skull känna honom.

På Benga Johans tid

Det är oundvikligt att drömma sig tillbaka till de tider och den man som personifierar det som kan kallas ”tillfällig handbollsfeber”, det som uppstår ibland med symptom som lätt heshet, hosta, kroppen gul och blå, svetten som rinner: Bengt ”Bengan” Johansson som basade för det svenska landslaget mellan 1988 och 2004, en osannolik epok i svensk idrott då ett säreget ledarskap och en generation av sällsynta handbollsbegåvningar sammanföll i tid. ”Benga-Johan” tog på 16 mästerskapsturneringar 13 medaljer varav två VM-guld (1990 och 1999) samt fyra EM-guld (1994, 1998, 2000, 2002). 

Och jag - som inte gått på handboll mer än nödvändigt i min yrkesroll - har dessutom sett detta landslag spela tre OS-finaler - och förlora alla tre. Det vet jag sitter som en bitter tagg hos dem som var med.

Och om ni följt årets EM på TV och sett time-outerna har ni kanske upptäckt förbundskaptenen Glenn Solbergs diskreta närvaro i gruppen. Det kan nog kallas demokrati men ser ut som - och låter - anarki. Det var precis så här på Bengt Johanssons tid, den svenskas stormaktstiden i svensk handboll. Det var spelarna som styrde. Magnus Wislander, Per Carlén, Ola Lindgren (försvaret), Staffan Olsson. Magnus Andersson var också en av dirigenterna - den kanske mest spelgåvade vi någonsin haft - men lite diskretare i pauspratet.

En samling skisser

Sett i ett internationellt perspektiv och vid jämförelser med många andra nationer kan det svenska ledarskapet verka lite slappt och likgiltigt - i varje fall jämfört med länder där respekten för auktoriteter tar sig helt andra uttryck än i Sverige. 

Det skulle kanske fungera i ishockey också, aldrig i fotboll. Handbollen är systematisk, uppstyrd, förenklad om man så vill i förutbestämda uppbyggnadsfaser och övergångar. Handboll är en kombination av skisser som skall fogas samman. 

Det är japaner och juggar och gurkburkar (uttalas görkbörk) och allt vad spelsystemen nu döpts till, det där var en värld som vi blev delaktiga av under Bengt Johanssons ledning av det svenska landslaget.

Men det som synes vara ett splittrat ledarskap är förstås delvis en chimär. Ledarskap är inte bara raka spår, knutna nävar, hela handen. 

Ett bra ledarskap är att tillvarata allt som kan utveckla alla och höja helhetens nivå över det individuella snittet. 

Nu har vi fått ett nytt handbollslandslag att följa och fängslas av, lite påminnande om gamla goda tider. Det är ju inte minst en fröjd för båda öga och själ att få uppleva en spektakulär artist som målvakten Andreas Palicka. 

En ekvilibrist,  en välgymnastiserad manegekonstnär, en inspirationskälla och med den äkta cirkusclownens hjärtskärande förmåga att beröra.