”Ska du verkligen hålla på med det här? Borde du inte gå hem och måla naglarna istället?”

De orden fick en vän som vunnit flertalet svenska och internationella mästerskap som kartläsare i rallysport höra av en man som jobbade i samma team som henne. 

De vill och de kan 

Många stora idrottsprofiler som bryter ny mark eller erövrar nya arenor där kvinnor inte varit eller är starkt framträdande bemöts med skepticism och kritik. 

De har ofta sämre förutsättningar rent ekonomiskt också, där damlag har svårare att få både medieutrymme och möjligheter att kunna försörja sig på sin idrott än vad herrlagen har. 

Och ändå fortsätter kvinnor världen över att briljera. 

De fortsätter att skapa utrymmen där det tidigare inte funnits något. De står för minnesvärda prestationer och framförallt visar de att det är möjligt, inte bara för sig själva utan också för andra. 

Idrottsvärlden genomgår stora förändringar just nu. 

Aldrig tidigare har så många kvinnliga atleter dominerat på traditonella idrottsarenor och erövrat så många nya. Aldrig tidigare har så många ifrågasatt ojämställda villkor och kämpat för att skapa förändring. 

Fler och fler kvinnliga ansikten och namn dyker upp på prispallar i såväl traditionell som mer banbrytande idrott- och äventyrssport och den representationen ger effekt. 

Kamp bara för samma halltider

Det visar barn att det är möjligt att prestera inom områden som de kanske inte annars bjuds in att delta i, det visar tonårstjejer som velar mellan att fortsätta och sluta att deras prestationer visst räknas och det visar damlagen som kämpar för att få samma halltider och arvoden som sina manliga motsvarigheter att deras kamp inte är förgäves. 

Det visar media att det finns en kraft och ett intresse som är värt att belysa ur fler perspektiv och på fler antal sidor. Det visar sponsorer och företag att det finns vinster att hämta för bägge parter om de vågar investera. 

Det inspirerar och visar att det är möjligt - och det är en rörelse som inte kommer sluta pulsera eller växa, så länge vi ger den utrymme att göra det.

Jag har i hela mitt liv varit aktiv inom idrott och älskat känslan av att prestera, utvecklas och tävla. Idrotten har bidragit till samhörighet, kamratskap, ett starkt självförtroende och den självklara känslan av att inget är omöjligt. 

Idrotten har varit en del av min uppväxt, min barndom, mina tonår och mitt vuxna liv och den har gjort mig till den person jag idag är. 

Jag visste att jag ville få fler att upptäcka idrottens alla möjligheter och eftersom mina egna upplevelser varit så positiva ville jag bidra till att fler skulle få samma uppfattning och jag hade för mitt liv aldrig trott att det skulle vara så svårt. 

De ska sitta på läktaren...

Ögonöppnare kom när jag påbörjade en satsning för att få fler tjejer att börja spela ishockey. Det var en fantastisk känsla, det där första träningstillfället då omklädningsrummet fylldes av små förväntansfulla flickor som ville lära sig allt om hockey. 

Jag fick så mycket energi när jag såg den där bekanta glimten i deras ögon, när jag såg hur mycket de älskade sporten, hur glada de var när de fick ta på sig den nyinköpta utrustningen eller testa den nya klubban. 

Tjejerna gav mig så mycket glädje och jag ville så gärna bidra till att ge dem de allra bästa förutsättningar för att de skulle lyckas inom den. 

Tyvärr var baksidan något annat och det blev verkligen en ögonöppnare för mig. Det gick sakta upp för mig att bilden av ishockey är att det inte är en sport som tjejer ska utöva. Det är en sport där tjejer ska sitta på läktaren och stötta killarna när de presterar. Och hockeyn är långt ifrån ensam.

Här och nu ska vi träffas

Min energi som jag fick från det där första tillfället i omklädningsrummet tillsammans med flickorna som ville lyckas med hockeyn användes till frustration utanför omklädningsrummet där jag verkligen fick se hur orättvist det kan vara i idrottsvärlden. 

Det var här mitt engagemang kring rättvisefrågor inom idrott växte och i mitt engagemang träffade jag en likasinnad själ vid namn Lucy Rist som var verksam inom tyngdlyftningen och hon hade samma engagemang, driv och ambition att bidra till och skapa den förändring vi visste behövdes. 

Redan efter vårt första möte var vi igång och hade idéer på hur vårt första gemensamma projekt skulle se ut. För varje samtal vi hade så utvecklade vi planer om hur vi ville jobba för att förbättra möjligheterna för tjejer och kvinnor inom sport och äventyrssport och det tog inte lång tid innan vi visste vad vi ville göra. 

Vi ville skapa en helt ny typ av mötesplats. En plats där människor som vill gå från ord till handling kunde träffas. Ett ställe där vi kunde bygga större nätverk, där vi kunde koppla ihop samarbetspartners som brinner för samma mål och låta besökarna inspireras kring frågor som rör jämställdhet och idrott. Det tog inte lång stund innan mötesplatsen blev festivalen Women in Sport and Adventure.

Förverkliga drömmar 

Under tre dagar bygger vi en mötesplats med utgångspunkt i gemenskap, inspiration och praktisk problemlösning. Festivalen samlar män och kvinnor med passion för idrotts- och äventyrssport och i år närvara även tunga profiler som Cecilia Andrén Nyström (grundaren av Futbol da Forca) och hockeylegenden och inte minst Mästarnas mästare, Danijela Rundqvist. 

Tillsammans med representanter från Riksidrottsförbundet, Feministsk Perspektiv och Handelshögskolan i Stockholm vill vi lyfta kvinnors aktiva deltagande från flera perspektiv. Från adrenalinpumpande erfarenheter till de små och stora beståndsdelarna i genusforskning och konkreta verktyg till förändring.  

Och vi gör inte det här ensamma. Vi gör det för, med och tillsammans med många andra. För dig, mig och för alla som brinner för förändring och vill att den ska ske nu. Och vi gör det för alla flickor som någon gång suttit i ett omklädningsrum med hockeyklubban i knäet och drömt om att ta över världen.