Derek  bodde på Springfield Mount i Horsforth, en lite skamfilad förort till Leeds.  Han lärde mig dricka öl men också tjusningen med brittisk fotboll. Från ståplats hyllade vi unisont Billy Bremners kompromisslösa tacklingar och lovade att domaren skulle dö innan solen gått ner.

Om man skulle så till

Nu såg vi ju sällan solen. Den var oftast skymd av smoggig kolrök och sot från Midlands som trängde in i kläder och porer och färgade läktarna på Elland Road mörkgrå. Men Leeds United var på topp, hade spöat Juventus i Mässcupens final och skulle snart vinna ligan igen.

Tillbaka i Leeds 40 år senare funderar jag allvarligt på att köpa klubben som de senaste tio åren harvat i de lägre divisionerna och nu återfinns i andradivisionen Championship.

Medan de mer glamorösa Premier League-klubbar som bollar med många miljarder har märkligt svårt att få ekonomin att gå ihop är det här,  i Championship, de potentiella guldkornen finns. 

Det har gått ett decennium sedan Ken Bates sålde Chelsea till Roman Abramovich och använde en del av pengarna för att köpa Leeds United. Det var då en lika usel investering som när det Dubai-baserade riskkapitalbolaget GFH Capital senare köpte klubben av Bates.

Att göra en Leeds...

Leeds United, så sent som 2001 i semifinal i Champions League, var en av de första storklubbarna att drabbas av en akut finansiell kollaps. Detta födde det mindre smickrande uttrycket ”doing a Leeds”,  ”att göra en Leeds".  Uttrycket betyder att en fotbollsklubb genom stora skulder och dålig finansiell hantering av verksamheten försätter sig i allvarliga finansiella svårigheter. Sedan dess har åtskilliga engelska klubbar ”gjort en Leeds”.

Men nu är Leeds United åter till salu. Den italienske majskungen Massimo Cellino, som är dömd för förskingring och bedrägeri men också äger Serie A-klubben Cagliari, är nu  spekulanten som efter den senaste injektionen av Pund i engelsk fotboll ser möjligheterna med Leeds United. Cellino verkar dock, av lätt insedda skäl, inte få nödvändig licens från Football League, vilket skapar en öppning för Derek och mig.

Det är gott om Massimo Cellino-typer idag, som köar utanför de engelska fotbollsklubbarnas styrelserum. Och allt fler av dem har insett att det i Premier League kostar miljarder för att tjäna miljoner, medan det kan vara tvärtom i Championship. 

Jumbon får 660 miljoner

Den ekonomiska klyftan mellan Premier League och Championship är visserligen fortfarande enorm. Och det nya TV-avtal som trädde i kraft tidigare i år kommer att vidga klyftan till dussinklubbarna ytterligare. 

Men med det nya avtalet får det lag som kommer sist i Premier League drygt 660 miljoner, vilket är mer än vad Manchester United fick för sin senaste serieseger. Årets vinnare i Premier League får 1,1 miljarder kronor i TV-ersättning. Problemet är att  nästan allt äts upp av skenande spelarlöner.

Premier League gör solidaritetsbetalningar till klubbarna i de lägre divisionerna, men dessa är futtiga i jämförelse. Championship-klubbarna kommer att få drygt 25 miljoner kronor vardera, medan de i den tredje och fjärde divisionerna  vardera får 4 eller 2,6 miljoner kronor.

En miljard för ingenting

Men det är just i detta finansiella gap som de större klubbarna i Championship kan bli en riktig kassako. Att vinna en play-off match i engelska Championship hör till de mest lukrativa segrarna i dagens fotboll, i reda pengar jämförbart med att vinna Champions League.

Det beror på att även om klubben bara tillbringar en säsong i Premier League och håvar in sina 660 miljoner kronor, så får den ytterligare 660 miljoner under de kommande fyra säsongerna, som en slags fallskärm för att dämpa nedflyttning.

Sammantaget ger alltså en play-off-vinst i Championship drygt 1,3 miljarder kronor, mer än vad hela Allsvenskan omsatte förra året. 

Leeds United har ett lysande förflutet, en stor och trogen supporterskara och är den enda klubben i en stad av Göteborgs storlek. Reading är en annan intressant klubb till salu. Under de senaste åren har de vunnit Championship två gånger och spelat play-off två gånger. Dessutom saknas riktiga konkurrenter i det välmående Berkshire väster om London. Här är dock spekulanterna fler, från USA, Oman och Indien.

Simon Jordan brände en miljard

Men varför skulle en investering i ett Leeds United eller Reading FC på uppgång bli långsiktigt hållbar, när de flesta lag i Premier League balanserar på ruinens brant?

En som vet är Simon Jordan,  den yngste styrelseordföranden någonsin i Premier League. I en självbiografi berättar han hur han, knappt torr bakom öronen, tjänade en förmögenhet under mobiltelefonernas gyllene år. För en dryg miljard kronor köpte han sedan kontrollen över sin barndoms favoritklubb, Crystal Palace. Tio år senare var klubben nära konkurs och Simon Jordans förmögenhet borta.

Hans förklaring borde fungera som en varningsklocka för varje spekulant på en engelsk  fotbollsklubb; Medan man i vanlig affärsverksamhet tänker med hjärnan är det hjärtat som styr i fotbollens styrelserum. Spelare och tränare köps för groteska summor. Lönerna som betalas ut är så orimliga att vilken bakgatsrevisor som helst inser att affärsiden inte håller.

Bryr de sig inte om pengarna?

Sämst ekonomiskt går det för toppklubbarna i Premier League, vilka ägs av affärsmän som paradoxalt nog tjänar stora pengar inom andra verksamheter. Kanske bryr de sig inte, flera verkar också ha andra syften med sina investeringar i den engelska ligafotbollen. 

• Chelsea har kostat Roman Abramovich åtskilliga miljarder – och förvandlade honom från okänd grisfarmare och oljeinvesterare med bra kontakter till internationell playboy och världskändis.
• Vincent Tan, den malaysiske ägaren till Cardiff City, väckte ursinne bland fansen när han ville göra om klubben för att bättre passa på den asiatiska marknaden. Blårandig dräkt blev röd och klubbemblemet blåsångare byttes ut mot en kinesisk drake. 

Samma okänsliga marknadsföringstankar förvandlar nu också Hull City till Hull Tigers. Dubai, Abu Dhabi , Qatar och Bahrain är små men rika Gulfstater med globala marknader och ambitioner. De ser internationell toppfotboll som en möjlighet  att stärka och utvidga sina varumärken. Utan att hårddra kan man säga att Gulfstaterna använder sina regeringsstödda investeringar i den europeiska toppfotbollen som geopolitiska verktyg. 

Lönerna 70 procent av kostnaderna

Huvudskälet till att engelsk fotboll inte genererar större vinster är att ingen av dessa brokiga ägare verkar bry sig det minsta om kostnaderna - framför allt inte de skenande lönenivåerna.  

Förra säsongen stod löner för 70 procent av klubbarnas omsättning. Sedan starten av Premier League 1992 har 80 procent av de ökande intäkterna gått till löner. Med klubbarnas omfattande intäkter från TV, reklam och fullsatta läktare skulle också en ganska måttlig kostnadskontroll kunna göra många av de engelska klubbarna ganska lönsamma för sina ägare. 

Men Derek och jag vet precis allt om detta. Från vårt hörnbord på the Groove Inn bakom Bridgewater Place i Leeds lägger vi upp strategin för att ta över stadens klubb. Efter några pints har vi nästan garanterat fått ihop medfinansiärer för de 75 procent av klubben som är till salu, vi vet precis hur vi ska ta oss igenom Football Leagues "owners and directors test" – för att sedan ge begreppet ”doing a Leeds” en helt ny innebörd.