Avtalet mellan NHL och spelarfacket (CBA) är grundbulten. Där regleras allt. Just det avtalet borde svenska spelare lära sig mera av innan de åker över till NHL. Detta eftersom det många gånger styr hur de tas emot.

Strålman tålmodig

Vi kan ta ett exempel. Vi signerade backen Anton Strålman till Toronto för sju år sedan. Som rookie var det ett två-vägskontrakt som gällde och det betyder en betydligt lägre lön om han flyttas ned till farmarlaget i AHL. Den lönen motsvarar en hygglig SHL-lön.

Strålman kommer till träningscampen i september och är tillräckligt bra för att ta en plats bland sex backar. Men han konkurrerar med fyra andra backar som har envägskontrakt. Det betyder att de fyra har samma höga lön även om de blir nedflyttade till AHL.

Om Toronto-managern flyttat någon av backarna med envägs kontrakt till AHL hade han förmodligen blivit ifrågasatt ”uppifrån”. Vad hände? Jo, det blev Strålman sändes ned till AHL.

Strålman har för övrigt varit tålmodig sedan dess. Lite upp och ned mellan NHL och AHL. Men under de senaste åren fullt ordinarie i New York Rangers.

Så bygger NHL lag

En NHL-klubb bygger laget annorlunda än på svenskt manér. Framförallt mera rollspelare och ”specialister”.

Påtagligt är hur spelarna även indelas som top-6 forwards och low-6 forwards. De två första kedjorna är de skickligaste och bästa spelarna. De har 18-20 minuters istid medan tredjeline spelar cirka 10-12.

Fjärdekedjan består oftast av en ”tough guy” och två andra ”grinders”. De spelar 7-8 minuter per match och ska se till att tekningen är i anfallszon när de byter.

I Sverige ”slätar” man ut tolv forwards till att bli fyra jämna kedjor även om det har förändrats lite i riktning mot NHL-byggandet de senaste åren.

Måste ändra sin roll

Ofta måste en svensk spelare ändra sin roll (vilket inte alltid är lätt) för att få plats i NHL. En spelskicklig forward som inte platsar i de två första kedjorna måste bli mera ”brunkare” i en 3:e eller 4: kedja för att ta plats.

Vi kan ta Linus Omark som exempel, utan att på något sätt vara kritisk till honom.

Linus är en offensiv och framträdande spelare i Europa. När han kom till Edmonton konkurrerar han inte med tolv forwards, utan med de sex i de två första kedjorna. Han tar ingen plats bland dem utan skickas till farmarlaget, eftersom Edmonton inte ser honom som någon tredje- eller fjärde-kedjespelare.

Just det här om hur man bygger lag i NHL och vilka som blir konkurrenter har inte alltid svenska spelare koll på, tyvärr.

Så går draften till

Draften är alltså ett tillfälle per år då NHL-klubbarna får välja unga talanger och betyder att klubbarna tingar rättigheter.

Arrangemanget pågår i sju ”rundor” under två dagar i slutet av juni. Varje klubb kan drafta sju nya spelare med förbehållet att de kan ha gjort spelaraffärer som förändrat det antalet.

Draften har stor betydelse. De spelare som draftas i första rundan får oftast en större chanser att slå sig in i NHL. Klubben måste försvara sitt tidiga val…

Borde tänka efter före

Förstarundare får som regel maxlön för en rookie, alltså 925 000 USD per säsong för spel i NHL. Av dessa 925 000 utfaller tio procent direkt i så kallad signing-bonus. Ett belopp som sedan avräknas från grundlönen. Lönen för eventuellt spel i AHL ligger kring 70 000 USD per säsong.

Så låt säga att en 19-årig svensk skriver på ett NHL- avtal. Han är draftad i första rundan. Hans lön för NHL är 925 000 USD. När han signerar kontraktet i maj utbetalas direkt tio procent av 925 000 USD. Och i det läget blir det mycket lockande.

Det är svårt att säga nej för en 19-åring som tjänat 17 000 kr/månaden att nu plötsligt erbjudas cirka 600 000 kronor…

Så det är en anledning till att en del spelare åker över för tidigt, vilket kan spoliera en hel NHL-karriär.

Okey, sammanfattningsvis, för en ung svensk 19-åring som lockas av NHL så gäller det att förstå mycket av businessen och ”politiken”. Det är inte alla beslut som tas utifrån sportsliga grunder.