Under två korta veckor förförs vi av Kallas, Jönssons och Olssons fantastiska prestationer i skidspåren och hoppas på samma sätt överträffa oss själva i de något mer slaskiga spåren i Vasaloppet. 

Vi själva mera blåbär

De flesta av oss kommer naturligtvis inte att lyckas. Vi som överhuvudtaget är nöjda med att ta oss över mållinjen i vår blåbärsindränkta dress inser ganska omedelbart att vi snarare är de blåbär som färgen på dräkten indikerar än de hjältar vi hoppades vara. 

Det må vara hänt att vi inte är Kalla i spåret men när det kommer till vårt professionella (yrkes)liv intalar vi oss att vi är det. Eller våra chefer önskar att vi intalade oss det. Sportens språkbruk har letat sig in på nya arenor långt från skidspåren och på våra arbetsplatser matas vi med bilder som ”Tvåan är första förloraren” och “Ända in i kaklet”.

Metaforer som är tydliga för vilken tjänsteman som helst och det finns ingen tvetydighet i budskapet eller något otydligt syfte som vi ska försöka förstå. Vägen till målet är utstakat så att säga. 

För eliten som satsar mot den absoluta toppen är metaforerna berättigade. De främjar och motiverar. Förhoppningsvis inspirerar de till en prestation utöver det vanliga. Kalla siktar inte på en plats bland de 20 bästa utan hon vill vinna. Första steget mot det slutmålet är att vilja vara där hon är, d.v.s. i skidspåret. 

Finns faktiskt dubbla agendor

När våra chefer framhåller Kalla och Zlatan som föredömen och försöker intala oss att ”det ska göra ont att spela boll” missar de att vi har dubbla agendor. Vi sitter inte på en kontorsstol i åtta timmar för att i slutet på dagen kliva högst upp på pallen och vinna guldmedalj i kvartalsrapport eller löneutbetalning.

Vårt syfte är ett helt annat.

Vi vill förmodligen vara på jobbet, men främst för att kunna åka på semester, bygga om köket eller ge våra barn en bra uppväxt. Om disciplinen ”bli bäst på Thailandssemester” hade funnits i OS hade jag pressat mig själv till det yttersta. 

Kan också vara utan Zlatan

På elitnivå köper vi idén om vinnare och förlorare. Förutsättningen för att producera idrottsstjärnor är att en massa människor börjar med något men att de allra flesta av dem senare hoppar av. Ja, inte bara hoppar av utan gallras ut. Priset för en Zlatan är 200 000 misslyckade fotbollsspelare. Översätter vi metoden till arbetslivet innebär 20 riktigt bra lärare 200 000 avhoppade dito.

Alla lag behöver inte en Zlatan.

Det här pyramidsystemet må vara framgångsrikt i sportens värld men är direkt uselt i andra. Som förälder kan jag ibland känna mig lika misslyckad som Petter Northug gjorde när han petades från 15 km klassisk stil i Sotji men att skylla på någon annan eller att hota med att sluta är faktiskt inte ett alternativ.

Blir då direkt skadliga

Jag nöjer mig med att komma på åttionde plats i föräldraskap och vara bland de tjugo bästa på min arbetsplats. 

Möjligen vill jag sträva uppåt men inte på bekostnad av någon annan. Att alla höjer sin prestanda, antingen som föräldrar eller som lärare, ger samhället bättre avkastning än att vi får fram en elitpappa eller en toppedagog. Faktum är att samhället tjänar mer på att de som är längst ifrån eliten förbättrar sina prestationer än på att de som är allra bäst blir marginellt bättre.

Idrottsparalleller i all ära men vi måste fråga oss vad syftet med verksamheten är för att veta vilka metoder och metaforer som är lämpliga. Är syftet att få fram en ny Klüft eller en ny Zlatan är ”Management by Kalla” högst användbart. Är syftet en större förbättring är idrottsbilderna oftast direkt skadliga.