Statens framtida stöd till svensk elitidrott har en bakgrunden i att regeringen år 2009 beviljade sammanlagt 212 miljoner kronor till en samlad och flerårig elitsatsning. Medlen avsåg perioden fram till 2012.

Frågan är om regeringen avser att tillföra elitidrotten nya medel inför nästa år. Kommer den samlade elitsatsningen att förlängas?

Stora behov av resurser

Att idrottsrörelsen hoppas på nya resurser för att förlänga elitidrottssatsningen är inte förvånande. Att utveckla en samlad och effektiv organisation för svensk elitidrott kräver långsiktighet och tålamod. Därtill är resursbehoven stora bland landets många förbund, klubbar och elitaktiva.

Men samtidigt finns det flera dilemman inbyggda i idén om ett öronmärkt elit- och talangstöd inom ramen för statens idrottspolitik. I detta sammanhang vill jag lyfta fram två aspekter – båda med koppling till frågan om idrottsrörelsens självständighet.

Det första dilemmat handlar om konflikten mellan öronmärkta bidrag och idrottsrörelsens inflytande i anslagsfrågor. Riksidrottsförbundets har sedan länge drivit en hård kamp om att själv få avgöra hur det statliga idrottsstödet ska fördelas internt mellan medlemsförbund och ändamål. Denna strävan har även gett resultat.

Ett motstridigt självbestämmande

Merparten av dagens statsbidrag på cirka 1,8 miljarder kronor är numera hänfört till en övergripande budgetpost (för ”verksamhet av gemensam natur”) som RF i stor utsträckning förfogar över själv.

Men priset för detta självbestämmande är att det idag tenderar att framstå som lite motstridigt av idrottsrörelsen att både försvara ett stort inflytande över bidragsfördelningen och samtidigt efterlysa nya statliga medel till utpekade satsningar.

Risken är nämligen stor att regeringen bemöter sådana propåer med påpekandet att idrottsrörelsen givetvis har full frihet att göra sina egna prioriteringar – men inom rådande budgetramar.

Förändringens vind

Det andra dilemmat handlar om de långsiktiga konsekvenserna av en statlig idrottspolitik med uttalat mål att stärka svensk elitidrotts internationella konkurrenskraft.

Här är problemet att forskning visat två tydliga förändringsprocesser inom den internationella toppidrotten.
• Den första är att många nationer idag väljer att satsa allt större resurser för att stärka sina elitidrottares förutsättningar att lyckas i internationella mästerskap.

• Den andra processen är att de politiska beslutsfattarna i dessa länder ökat sitt inflytande i elitidrottsfrågor – exempelvis med avseende på vilka idrotter som ska få stöd och vilka som inte ska få det.

Mera pengar - mer makt

Dessa processer är i mångt och mycket två sidor av samma mynt. Ett ökat statligt elitidrottsstöd är ju ytterst ett uttryck för att statliga företrädare uppfattar medaljer och segrar som allt mer viktiga i en samhällelig mening.

Av just det skälet ligger det även nära till hands för beslutsfattarna att vilja öka sitt elitidrottsliga inflytande i syfte att säkerställa kontroll och hög måluppfyllelse.

Men det är definitivt inte en utveckling som är förenlig med svenska idrottspolitiska traditioner, som kännetecknas av stor självständighet för idrottens egna sammanslutningar och begränsad statlig styrning.

För idrottsrörelsen blir frågan följaktligen - är det möjligt att argumentera för att svensk elitidrott är viktig nog för att höja det statliga idrottsstödet – men samtidigt oviktig nog för att inte öka statens idrottspolitiska engagemang och styrning?