På Studenternas i Uppsala, i en landskapsmatch mellan Uppland och Gästrikland, såg jag honom hoppa höjd, minns inte hur högt, han var 30, hade väl egentligen lagt av. Saxstil. 197 som personbästa. Hans genombrottsroman, Magnetisörens femte vinter hade just kommit ut, han skulle bli den store författaren. Det blev aldrig två meter. Dykstilen lärde han sig inte.

Vi bytte bara några ord. Det finns en bild på oss eftersom det gjordes en specialtidning för Upsala Nya Tidnings räkning om hur en tidning blir till. Sportens fältarbete skulle skildras. Vi är båda mycket magra. Han ligger horisiontellt, precis över ribban, jag är vertikalen i förgrunden med block och penna. Det ser både arrangerat och verkligt ut. 

 Ett steg fram, ett par tillbaka

Minns att man sa om honom då, att hans ansatsförberedelser påminde om hans sätt att skriva. Ett steg fram, ett par tillbaka, tveksamt, påstå en sak, självkritiskt ifrågasätta sin egen tes. Till slut blev det ändå både ett hopp, väl förberett, och en bok. Många böcker. Han var då en stjärna i vardande. Minns att den gamle kulturchefen på tidningen, Hugo Wortzelius, sa till mig: ”Han kommer att bli vår främste.”

I sin bok Sekonden (1971) skriver han om släggkastaren ”Umedalen”, han som borrade ur sin slägga så att den skulle bli lättare och slog det svenska rekordet. Generöst nog lånade han ut sin slägga till konkurrenterna under mottot: ”Det viktigaste är att rekorden slås, inte vem som gör det.”

Han var utsänd av Expressen för att skriva allmänna reflexioner under sommar-OS i München 1972. Det skulle bli det blodigaste av alla spel, palestinska terrorister tog sig in i den israeliska förläggningen och med deras offer och polisens repressalier mot terroristerna sammanräknade kunde till slut den grymmaste olympiska resultatraden utläsas: 17 döda. När det var över var det den 11 september (detta olycksbådande datum) och det vi hade sett var idrotten och dess mäktigaste uttrycksmedel, de Olympiska spelen, som offer för sin egen succé. 

”Gonnarr, Gonnarr”

PO var sannerligen rätt man på rätt plats för att skildra dramat. Han skrev i sina rapporter från München i tredje person om sig själv som E. När tragedin var ett faktum skrev han: ”Han stod där länge och kände att ingenting stämde. Denna underjordiska hemlighetsfulla värld av vapen, terror och sprängningar var alldeles overklig. Det var inte så München-OS skulle vara. Inte så fylld av skuggor i underjordiska rum, militära stödtrupper, människojakt och mord: den olympiska byns hemliga inre håligheter fyllda av ett nytt, skrämmande innehåll.”

Han skrev dessutom en fenomenal text om Malmös simmarkung Gunnar Larsson och hans guldlopp på 400 meter medley. Utan att se loppet. Hela E:s koncentration låg på den skånske,  f d simledaren Birger Buhre, Kvällspostens legendariske krönikör, som i stunder av lättare spirituosa-doping kunde låta som om han själv fött fram denne skånske simmarkung. Enquists text om Buhres resa mellan hopp och förtvivlan, hans rop på sin ”Gonnarr”, hans stönanden, hans alltmer stigande ansiktsfärg och kroppsspråk är så välfångad men också medömkande och lagom raljant. Lysande. 

Romanen Sekonden (1971) och Münchenkrönikorna, som efter OS samlades i volymen ”Katedralen i München” (1972), kom att tillsammans höja idrottens status upp till övrig kultur och när väl Enquist så mästerligt gett idrotten denna höglitterära legitimitet var det inte längre någon av litteraturens småhandlare och uppkomlingar som vågade fortsätta ”häxjakten”; de snarare slog knut på sig själva för att med idrottens metaforer tassa i Mästarens fotspår. Det gick dåligt.

Under den mexikanska solen

Till fotbolls-VM i Mexiko 1986 kom PO Enquist illa rustad. Lite pengar, dålig form (han åkte på Montezumas hämnd redan första dagen). Vi bodde på samma hotell. Det var det förbannade 80-talet då inga romaner blev till (enda undantaget: den tunna, fina Nedstörtad ängel,1985). Han följde danskarna förstås. Drack för mycket. Vi sågs några gånger i danskarnas förläggning, där han med förkärlek höll till, han beklagade sig över sina dagliga problem med att få hem sina texter från sin Tandy 2000, det första lilla försöket med en dator med plats för blott 25 000 tecken som just kommit på marknaden och var vårt första trevande steg bort från skrivmaskinen och in i datorvärlden. 

När Argentina spelade kvartsfinal mot England satt vi ett par meter från varandra på Aztecastadion och när Maradona gjorde Tidernas VM-mål efter en raid över hela den engelska planhalvan, vände jag mig mot honom, han mot mig, vi sa ingenting, han skakade på huvudet, började raspa med pennan och jag skulle så gärna velat se vad han just då skrev ner. Jag fick se det när jag kom hem: ”…det var det häpnadsväckande i hans störtlopp in i fiendeterritorium med denna långa kedja av branta överraskningar, alltid åt fel håll just när man genomskådat vad han tänkt göra, och han gjorde precis tvärtom, det var känslan nästan varje sekund att han skulle falla.”

Som han reste sig

Han torkade bort svettpärlorna i pannan med handryggen. Azteca kokade. Vi också. Stora ögonblick och en mexikansk sol måste liksom svettas ut.

Vi hade pratat om att träffas i Köpenhamn för en intervju. Han sköt på mötet. Till slut blev det alldeles tyst och inte förrän jag läst hans ”memoarer” Ett annat liv (2008) förstod jag varför. Han var i spriten. Men reste sig storartat i sin fulla längd.

2010 recenserade han i Expressen, över kulturens två sidor, min andra bok om de olympiska spelen, Ringar av is. Intresserat, generöst, positivt. Mitt stoltaste ögonblick.

Jag kommer att sakna honom som jag saknat Tage Danielsson alltsedan 1986. De har båda gått på var sin sida om mig, hållit mig i händerna, lärt mig det viktigaste om livet.