Den olympiska rörelsen behöver en omstart, en renovering, ett nytänkande, en politisk medvetenhet och här, på svensk mark, en olympisk kommitté som borde införlivas med den svenska paraplyorganisation för idrott som redan finns.

Internationella Olympiska Kommittén måste fatta mod att undvika tvivelaktiga arrangörsländer och bejaka sin politiska betydelse.

Politiken finns där, har alltid funnits där. I det nazistiska Berlin 1936, i Mexiko 1968 när 200-meterslöparna John Carlos och Tommie Smith demonstrerade på prispallen för de svartas rätt, i Moskva 1980 när Sovjets kommunistdiktatur gjorde allt för att visa upp sin makt och i Tokyo 2021 när sprintern Kristina Timanovskaja vägrade springa en 400-metersstafett och sparkades ur truppen, hotades med repressalier, fördes till flygplatsen för hemresa men med hjälp av den japanska polisen lyckades ta sig till den polska ambassaden, få asyl och reste  till  säkerheten (för man hoppas) i Polen. 

IOK måste bruka makten

Lukasjenkos vidriga regim i Belarus ljög om hennes psykiska hälsa, att det var därför hon fördes hem efter en läkarundersökning som hon dock förklarade aldrig hade ägt rum. Det var ren lögn.

Men IOK vågade inte sätta ner foten. Vågade inte offentligt banna eller straffa Belarusregimen för tilltaget.

Man borde gjort som med Sydafrika. Bojkotta landet, sätta dem i karantän för att klargöra att man inte accepterar hur människor behandlas i Belarus. Idrottens bojkott av Sydafrika var - det bekräftade också Nelson Mandela - av stor betydelse när kampen mot apartheidregimen till slut lyckades. 

IOK hävdar alltid när frågan kommer på tal att man inte vill blanda sig i ett lands inre angelägenheter. Medlemmarna tycks inte ha förstått att kampen för mänskliga rättigheter är global, gränsöverskridande och inte det minsta politisk. IOK har enorm makt genom ägandet och ensamrätten till de olympiska spelen. Den makten måste användas i kampen för människas lika värde och mot förföljelser av oliktänkande.

Det saknas kompetens

Sverige vann tre guld och sex silver i Tokyo. Helt i linje med det utsatta målet. Men flopparna var oändligt många flera, i en rad grenar kan man tala om ett rejält fiasko, inte bara för uteblivna topplaceringar utan mera för klena insatser långt sämre än förväntat. Sverige hade medaljförhoppningar i grenar som brottning, judo, kanot, mountainbike, bordtennis, skytte och gång bland annat. Det blev ingenting. 

Den svenska olympiska kommitténs sätt att resonera kring uttagningarna är svårbegriplig. Där tycks saknas kompetens och en klar linje. 

Tiotusenmeterslöpare som inte ens tar sig i mål, tre floppande manliga hinderlöpare som ansågs ha chanser på placering bland de åtta bästa visar bara på total okunnighet hos IOK vilket bland annat gick ut över den kvalificerade Lovisa Lindh (800 meter) som inte fick åka.

Tokyo-OS blev ett spel vi inte riktigt kunde tränga in i. Utsända reportrar var begränsade i sina arbetsmöjligheter.

Och hur går det nu i framtiden? Med hotande pandemier, svåra att helt bli av med. Vinter-OS i Peking nästa år. Lika osäkert, lika omotiverat, lika obegripligt.

Svårigheter att hitta lämpliga och intresserade arrangörer tycks öka. Kanske slutar det med att IOK, finansierade av ett stort amerikansk TV-bolag och en radda globala finansiärer arrangerar sina egna spel. Det vore kanske det allra bästa. Politiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt bättre.

Varför inte Rubiks kub?

Jag vet inte varför kanotslalom, klättring, skateboard och breakdance (i Paris om tre år) skall finnas på ett olympiskt tävlingsprogram. Vill man ha en barnolympiad? 

IOK tror sig vinna unga tittare och det finns förstås ekonomiska argument för att utöka ett redan mycket för stort olympiskt program med dylika grenar. Det är trots allt traditionen, de stora tunga idrotterna som bär de olympiska spelen, publiken är vanligtvis mest vuxen. Det är närmast ett hån mot riktiga idrottare att en tonåring kommer glidande på en planka utmed ett räcke och får en guldmedalj vid nedkomsten, lika mycket värd som en maratonlöpares eller en frisimmares. 

Visst, det är svårt, oändligt svårt men det är Rubiks kub också men jag vet inte om jag vill se den som en OS-gren. IOK har ofta beskyllts för att vara konservativ, för att hålla på sin gamla charter från urminnes tider men när den faller för frestelsen att förnya urvattnar man och närmast förlöjligar det olympiska programmet och tyngden i bragderna. Breakdance? Kom och hjälp mig. Finns det inte redan tillräckligt av tvivelaktiga bedömningssporter som konstsim. Och om klättring nu skall vara med på ett olympiskt program; skicka upp dem på Mount Everest.