I Frankrike, i Paris, Kungens och Legendarens stad, han som var större än Eiffeltornet, han som skulle få avsluta sin tid i det lite uppnästa Paris med ett EM bland de andra stora; det känns så länge sedan. I mästerskapen skall ju de stora  spela vara med. Det var så han sa. Han var med - men ändå inte.

När Zlatan tog bilen...

Zlatan blev inte den svenske härföraren, han hade inte ett enda skott på mål under turneringen. Han går mot slutet av en makalös karriär. Men den riktigt stora internationella framgången saknar han.

Det blev inte Den Store, det blev Den Lille. Le petit diable, den lille djävulen, som tog över Frankrike och Paris när Zlatan satte sig i sin Volvo och körde genom tunneln till England. Jo, jag vet, det går bara tåg där men det skiter väl Zlatan i. 

Nu regerar i alla fall Antoine Griezmann.

Och tänk vilken final det blir; ett Madrid-derby i den franska huvudstaden.

Nu möts de igen

I Champions League-finalen, när Atletico Madrid skulle försöka få revansch på storebror Real, missade Griezmann en straff under ordinarie matchtid (men satte sin i straffläggningen och visade vilket psyke han har för de stora matcherna), Ronaldo sköt den avgörande straffen för Real.

Nu möts de igen. Och jag unnar verkligen den lille (174) och länge misstrodde Griezmann att få täppa till truten på Ronaldo, Portugals störste spelare genom tiderna, han som säger att han är bäst, rikast och vackrast och nu till och med erkänner att han är arrogant. Är inte riktigt säker på att han vet vad ordet betyder.

Båda har imponerat. Ronaldos 1-0-nick mot Wales i den första semifinalen var som hämtad ur ett rymdepos. Det var som att se en raket stiga till väders på Nasas bekostnad, hur den cirklar däruppe ett tag, blickar ut över hela jorden och så bara skjuter sig fri och landar som en triumfator. 

Ronaldo är mera kraft och pulserande tjurfäktarfotboll, den lille Antoine Griezmann är lite av Messi, lite av Tomas Brolin, lite av Gerd Müller, tyskarnas Der Bomber på 70-talet. Han har de flinka fötterna, energin, de distinkta avsluten.

Den lysande stjärnan

Jag blev lite småkär i Griezmann redan i VM för två år sedan, men då var det ju tyskarna som tog andan ur oss med sin overkliga uppvisning mot brassarna och så pratade vi inte om någonting annat.

Allt går i cykler. Efter stora år följer ofta en svacka. Så har det varit för Italien, för Frankrike, för Spanien och så kan det kanske bli för Tyskland även om fotbollsindustrin där alltid verkar gå på högvarv.

Det var ett urstarkt Tyskland som Frankrike slog i semifinalen, det såg länge ut att bli tyskarnas match men de saknade det som Klose och Podolski hade för några år sedan; hettan framför motståndarmålet, förmågan att göra de påpassliga, till synes enkla målen. Motorn var stark men utan den riktiga skärpan på slutrakan.

Griezmann har blivit en världsman, Frankrikes absolut lysande stjärna. Vi som följt hans utveckling i Atletico Madrid - inte minst i Champions League - kan bara förundras över det faktum, att talangscouterna tidigt dömde ut honom för hans ringa längd trots att de såg hans talang. Det var ett tiotal klubbar som tackade nej till honom, de må alla stå där med lång näsa nu, när han samma år spelar Champions League-final och EM-final. 

Simeones trollspö

Den stora lyckan för Griezmann var att han kom till Atletico, en klubb som kontrasterar starkt mot de stora stjärnornas lag, Real Madrid. Diego Simeone är en nyttig bekantskap för många spelare, åtskilliga som försökt göra jaget större än laget har fått foga sig i Simeones skoningslösa tränarskola. Med betydligt mindre resurser, men med lagbygge, lojalitet, tydlig organisation och ett sjuhelsickes jobb, har Atletico nått yppersta toppen, spelat två Champions League-finaler men missat båda till argaste rivalen.

Griezmann kunde kanske också blivit en fransk uppnäsa som förlitade sig på sin talang men inte ville göra grovjobbet. Det finns många sådana.

Nu är han en komplett, läckert slipad diamant. Ingen Messi, ingen Ronaldo, ingen Zlatan. Nej, en alldeles egen raritet. Hans förmåga att vrida sig bort från bevakning med ett fotarbete som en mellanviktsboxare, hans acceleration, hans briljanta huvudspel mot betydligt längre spelare, han upptåg, hans spelsinne, hans målfarlighet, hans psyke. En tveklöst stenhård straff utan chans för Neuer, världens bäste målvakt med världens bästa straffstatistik. 

Vi hade ju sett fram mot detta EM i Frankrike med skräckblandad förtjusning. Efter terrordåd och djävulskap, skulle vi kanske få uppleva fotbollen som ett integrationsinstrument nu, som 1998, när fransmännen blev världsmästare och Stade de France däruppe i det stökiga Saint Denis, var nytt och fint och omdiskuterat. 

Frankrike vinner!

Vi unnade väl alla fransmännen lite glädje och fest; fotbollen kan ju skapa en imponerande samhörighet, även om vi vet att den bara är kosmetisk, att hat och rädsla ändå bor därunder. Nu tror jag fransmännen vinner.

Jag hade hoppats rätt mycket på den tredje generation fräcka, franska kort. Platinis generation på 80-talet - trots allt kanske den bästa, borde vunnit VM 1982 i Spanien - Zidanes på 90-talet (VM-guld 1998, EM-guld 2000) och den här årgången av starkt lagbygge av Didier Deschamps, spetsad med det extraordinära fenomenet Griezmann.

Vi blev inte besvikna. Vilken härlig semifinal vi fick se. Och som sagt; så långt, långt från denna höga kvalitet kvalitet Sveriges känns.