Det föddes 107 960 barn i Sverige 1956. De fick heta Jacob, Stig och Beatrice, Marcus och Harald. Men framförallt; Björn, Ingemar, Thomas, Frank, Linda och Peter. 

De som vi på 70-talet lärde känna tack vare efternamn som Borg, Stenmark, Wassberg, Andersson, Haglund och Lindmark (Pekka). Främst för det de gjorde. 

Lyftet för Sverige

70-talet blev det stora lyftet för nationen Sverige. Mycket tack vare de berömda 56-orna som nu tillägnas fyra dokumentärprogram i Sveriges Television.

1956 - det var året när Sovjet slog ner Ungernrevolten, Sixten Jernberg blev OS-kung i Cortina, ryttarna hade sitt OS i Stockholm och det hade varit en fantastisk sommar året innan.

Björn Borg och Ingemar Stenmark står naturligtvis i särklass. Inga svenska idrottare har så markant påverkat sin omgivning, sin sport, folkets vanor och rutiner. Inga svenskar har, före eller efter, som dessa två dundrat in i idrottsvärlden som revolutionärer. De står som milstolpar, som monument över svensk idrott, när den bytte skepnad från de glada amatörernas dagar till de professionella, välbetalda underhållarnas tidevarv.

För det som såddes 1956 (nåja, 1955 då) skördades på 70-talet, det decennium då Sverige lyfte till en ny, självsäkrare, internationellt fräckare och företagsammare nation. På alla plan.

För Sverige i tiden, visst

Att en ny, ung kung klev upp på tronen (1973) är kanske en parentes i sammanhanget men ”För Sveriges i tiden” passar rätt väl in på vad som kom att ske. Abbas seger i Melodifestivalen (1974) betydde starten för Sverige också för en musikindustri som ännu idag knoppar av sig den ena stjärnan efter den andra.

70-talet är det starkaste svenska idrottsdecenniet och kom att betyda den stora internationella inbrytningen i sporter där inga svenskar tidigare ansetts konkurrenskraftiga nog.

Det började med Stellan Bengtssons VM-guld i bordtennis 1971. Så många drömmar som spirat bland talanger i dragiga, råa källarlokaler men stannat där, medan först japaner, sedan kineser knep om racketen som en penna och viftade bort allt motstånd. Stellan var också en banbrytare. En storhetstid skulle följa.

OS i München 1972: Ulrika Knape och Gunnar Larsson. Och så kom de på rad; Björn Borg och Ingemar Stenmark först, sedan Linda Haglund på kvicka ben, Frank Andersson som utmanande atlet och flickidol, lite senare Thomas Wassberg, som blev fördröjd av ett benbrott när genombrottet skulle ske 1978, han fick vänta ett par år till.

Ralf Edström, när han dyblöt i åskregnet sköt in tidernas finaste svenska VM-mål över huvudet på Västtysklands målvakt Sepp Maier i Düsseldorf 1974, fick oss under en magisk sekund att tror, att Sverige faktiskt kunde bli världsmästare i fotboll.

Davis Cup-seger för första gången (1975), Anders Gärderuds och Bernt Johanssons OS-guld i Montreal 1976, Ronnie Petersson Formel 1-stjärna (tragiskt förolyckad 1978), Malmö FF i Sveriges enda Europacupfinal i fotboll 1979.

Främst respektive populärast

Björn Borg är Sveriges främste idrottsman genom tiderna, Ingemar Stenmark den populäraste. De var först med att skapa en exceptionell mediahajp, de banade väg genom kontakt med världsledande managers som säkrade deras ekonomiska framtid.

Researrangörer, hotellägare, skidanläggningar, liftkonstruktörer, skidfabrikanter, raketförsäljare, sporthandlare; en hel industri växte så det knakade i sprutet efter Stenmarks slalomskidor och i luftdraget när Borg slog sin dubbelfattade backhand.

På åtta år ökade antalet aktiva i alpin skidsport från 500 till 4 450, antalet tävlingar från 230 per år till 1380. Det var hausse i skidvärlden. Det såldes 100 000 utförsskidor mera per säsong, omsättningen i branschen höjdes med miljardbelopp medan Ingemar höll på.

Björn Borg fick tennishallarnas väggar att bågna av trycket från alla som ville spela, inte minst föräldrar som satte racketar i handen på sina 6-åringar i förhoppningen om att de också skulle kunna bosätta sig i en vit villa i Monaco på ålderns höst. 

Åren mellan 1974 och 1978 byggdes 707 nya ute- och innebanor för tennis i Sverige. Det var en boom och en ny kursriktning för medelklassens motionsvanor som kan jämföras med den som golfen åstadkom några decennier senare.

Medlemsantalet i tennisklubbarna ökade från 65 000 till 117 000, de licensierade spelarna från 21 000 1972 (Borgs DC-debut som 16-åring) till 48 000 1980.

Pekka Lindmark ska vara med!

Linda Haglund (död i november 2015) snuddade vid den olympiska prispallen i Mosk  va 1980 (4:a) i konkurrens med det mäktiga östblocket.

Frank Andersson förenade en atletisk kropp och en elegant brottarteknik med ett rikt partyliv, han blev en medial favorit, större än sin sport, och gav brottningen ett popularitetslyft. Nu vet jag inte vad som skall rädda livet på den sporten i en it-generation med musarmar som inte är mycket att förlita sig på.

Thomas Wassberg var Franks motsats, han vann popularitet på sin tystlåtna, lite buttra klassiska skidåkarcharm, han borde k-märkas.

Hockeymålvakten Pekka Lindmark höll liv i karriären längst av dem alla. Han har sitt osynliga monument i Malmö, där han ännu en bit in i 90-talet var en bärande balk i entreprenören Percy Nilssons mästarbygge.

Varför Pekka inte finns med i TV-dokumentären förstår jag inte. Han bär på en fin mänsklig historia långt från miljonkontrakt och lyxliv i Monte Carlo och har också medaljens baksida att visa upp.