Sex gånger av tjugo VM som hittills spelats har arrangörslandet vunnit. Uruguay (1930), Italien (1934), England (1966), Västtyskland (1974), Argentina (1978), Frankrike (1998).

Och nästan alltid är det Tyskland man måste slå långt fram i turneringen om man vill bli världsmästare.

Endast åtta av världens länder har lyckats bli världsmästare i fotboll: Brasilien fem gånger (1958, 1962, 1970, 1994, 2002), Tyskland fyra (1954, 1974, 1990, 2014), Italien fyra (1934, 1938, 1982, 2006), Argentina två (1978, 1986), Uruguay två (1930, 1950), England (1966), Frankrike (1998), Spanien (2010) var sin gång.

Försåtliga minor

Ingen spelare som inte varit med kan sätta sig in i vad ett VM i fotboll innebär. Den uppmärksamhet de i vanliga fall tillägnas, de frågor de vanligen får är ingenting mot den spänning, förväntan, uppmärksamhet, närgångenhet som de utsätts för och som kommer att vända hela deras begreppsvärld på ända.

Janne Andersson och hans spelare - och jag tror de är bra förberedda på det - kan komma att överraskas av frågor som inte bara gäller lagformation, presspel, försvarsorganisation, formkurvor och känningar i baksida lår. När fotbolls-VM spelas, när hela världen tittar på, när nyhetskanaler från hela den fria världen - där alla frågor kan ställas - kommer med frågor med politiska undertoner, begäran om åsikter om demokrati, förtryck, hbtq, fritt tänkande, om ordning och säkerhet. Det gäller att inte vända taggarna utåt, inte vara naivt frånvänd, men att diplomatiskt bolla frågorna ifrån sig.

Ett VM-lag som vill prestera måste visa lagom öppenhet utan att trampa på försåtliga minor som läggs ut.

Det handlar om att inte låta det mediala spelet runt matcherna bli tyngande, irriterande, dominerande.

Vi andra måste kunna tillåta att de här landslagen kommit till Ryssland för att spela fotboll, inte göra dem till politiker som skall tala Putin tillrätta.

Öst och väst i Tyskland

Jag gjorde mitt första (av åtta) VM på plats 1974 i Västtyskland. I den speciella atmosfär som rådde under det kalla kriget. Minns att jag satt på en pub i Düsseldorfs Altstadt och på TV följde matchen mellan Väst- och Östtyskland som Öst dessutom, till allmän förvåning, vann med 1-0. Jag minns målskytten: Jürgen Sparwasser. Och jag minns de damerna vid bordet bredvid som tyckte att tyskar, varifrån de än kom, borde kunna spela oavgjort.

Man kommer aldrig ifrån de politiska antydningarna när VM i fotboll spelas. Ingen annan sport representerar sitt lands alla drag och karaktärer så tydligt som fotbollen. Därför är den överlägset störst.

1978 i Argentina. Tala om politik. General Videla regerade en benhård militärdiktatur och den svenske förbundskaptenen Georg Åby Ericson fick från en reporter på Ekot frågan hur han upplevde säkerheten i Buenos Aires. ”Jag känner mig säkrare här än på gatorna i Stockholm”, var hans svar. Han var ärlig, han hade säkert rätt att han som gäst inte hade något att frukta under VM men han gick i fällan och lät aningslös. 

Maradona show

1986 såg jag Maradona Show i Mexiko, ett VM som tilldelats det fattiga Mexiko sedan Colombia på grund av politiska och ekonomiska oroligheter fråntagits spelen. Att just Mexiko fick arrangera på nytt (1970 också) sades bland annat bero på att dåvarande FIFA-presidenten Joao Havelange hade ekonomiska intressen i Aztekastadion i Mexiko City.

Maradona är den som enskilt gjort störst intryck av alla spelare i VM-historien när han med sin genialitet, trots ibland två överrockar, lyckades ha fötterna (och en hand) med i tretton av Argentinas fjorton mål fram till guldet.

Uppnäsorna i Paris

1990 i Italien förde han rätt enkelt Argentina fram till final men tyskarna vann. Är det inget land som kan visa upp en genialitet, en säregen spelarbegåvning eller ett exceptionellt lag som går utanpå allt så vinner Tyskland. Här i den kanske tråkigaste finalen som spelats. 

Möjligen i konkurrens med mötet mellan Brasilien och Italien i USA 1994. Efter ett flygande och farande över en jättekontinent under en månad var spelarna så trötta att de knappt orkade slå de avgörande straffarna. Brassarna missade minst.

1998 for jag omkring och letade efter dramatik i hela Frankrike, en lyx man kan kosta på sig när Sverige inte är med. Det franska laget fick tiIl och med uppnäsorna i Paris - som annars inte var särskilt fotbollsintresserade - att inse Zinedine Zidanes genialitet. 

Han upphöjdes i nivå med Charles Aznavour och Jean Paul Belmondo. Det var efter VM den brasilianska stjärnan Ronaldo (som inte spelade finalen som fransmännen vann) köpte med en hund hem till sin fästmö och döpte den till Zidane. Tala om respekt.

2002 var speciellt. Japan och Sydkorea delade arrangemanget. Jag frågade en gång UEFA-presidenten Lennart Johansson varför man för första (och hittills enda) gången delade ett VM mellan två länder, om det berodde på att de båda länderna mutat så bra att de inte gick att skilja dem åt. Han bara skrattade. Det var på Blatters tid.

Brasilien och politik

2006, ett succé-VM i Tyskland med politiska undertoner från långt tillbaka. Tyskarna tillät sig att ta flaggorna i händerna och gå ut och fira och heja utan att skämmas för nationalsymbolen. Ett gammalt tungt ok kastades all världens väg och politiska och kulturella TV-paneler kunde inte nog understryka fotbollens betydelse för en ny syn på Tyskland och en ny känsla i landet.

I Brasilien är fotboll alltid politik. Där har politikerna utsett förbundskapten och där har de (förbundskaptenerna alltså) fått sparken om de inte levererat resultat.

I Brasilien spelar man mer eller mindre för livet. Därför nervkollapsen och tårarna i hemma-VM senast.

Och vad händer nu?

Så vem vinner i år?

Politiskt Ryssland.

I fotbollsturneringen?

Återkommer i morgon.