En turné utan värde

Om vi tar det sportsliga först; förbundskaptenen Janne Andersson vet ingenting idag som han inte visste innan avresan till emiratet på Arabiska halvöns nordöstkust. Ingen av de över tjugo spelare som fick visa upp sig presterade någonting som kunde uppfattas som en utveckling, en prestationshöjning en audition inför EM. Tvärtom verkade de flesta vara mera nergångna än vad som kan anses hälsosamt för en toppidrottsman. Somliga rent usla.

Danielsson given till EM

Är detta som visades mot Kosovo och Moldavien i Doha det som finns att tillgå för en svensk förbundskapten i fotboll i januari månad så - lägg ner januariturnén! 

Den tillför ingenting. Bättre i så fall att åka med ännu yngre spelare som behöver komma samman för fortsatt matchning i ungdomslandslagen.

Jag har svårt att tro att någon mer än Marcus Danielsson (Djurgårdens och Allsvenskan bäste spelare 2019) och möjligen Jordan Larsson har en chans på en plats i EM-truppen. 

Danielsson är enligt min mening helt given, kanske rent av i en startuppställning tillsammans med Victor Nilsson-Lindelöf, Jordan kan möjligen vara en inhoppare om han kommer in i det flyt han hade i innan flytten till Moskva. Men det visste vi också innan matcherna i Qatar.

Talanger, som Häckens Irandust och Hammarbys Bojanic, spelare som i någon mån bröt mönstret har vi (och Janne förstås) haft full koll på länge. De gjorde varken mer eller mindre än vad de brukar och motståndet nu var varken bättre eller sämre än i en mellanmatch i Allsvenskan.

Fyller ingen funktion

Sverige har idag uppemot två hundra manliga personer som spelare fotboll mot betalning utomlands. Många i föga glamorösa ligor, sämre än allsvenskan, men tillräckligt många i länder som England, Danmark, Tyskland, Italien, Nederländerna, Grekland, Ryssland, Frankrike, Spanien för att de skall ge underlag till minst två, kanske tre landslag bättre än det som nu fick glassa i blågult, noteras i den meriterande landslagsstatistiken. 

Det skall sägas att några få några, en och en, kanske kan fogas in i ett ordinarie landslag och klara sig hyggligt med stöd av bättre omgivning, men i princip är den här januariturnén bortkastade pengar för Svenska Fotbollförbundet. Det visste vi också innan.

Det var skillnad när Sverige endast hade ett begränsat antal mer eller mindre landslagskvalificerade spelare utomlands, resten av underlaget hemma i Allsvenskan. Då fyllde vårturnén en stor funktion och kunde rent av öppna biljettluckan till landslaget inför det fortsatta årets mästerskapsmatcher.

Numera kan jag inte namnen på mer än 10-15 procent av ”utvandrarna”, många som spelar därute flydde landet i konfirmationskostymen och utan rakgrejer i bagaget. 

De spelare som gjorde sällskap med Janne Andersson på vinterturné den här gången ligger långt från ett svenskt A-landslag. Längre än någonsin.

Enda undantaget; Marcus Danielsson. Det förvånar att Djurgården fått behålla honom. I landslaget tycker jag han borde vara given.

Varför åka till Qatar?

Det finns förstås ett annat, betydligt tyngre och mera principiellt skäl till varför Sverige bör lägga ner januariturnén - om det inte sker under andra premisser och med annat resmål. Qatar, varför?

Det är tredje gången på de fyra senaste åren som Svenska Fotbollförbundet valt att lägga sin camp på detta motbjudande ställe. VM 2022 skall det spelas fotbolls-VM här. Det borde heller aldrig ha fått hända. 

Här jobbar och sliter tiotusentals gästarbetare under delvis slavliknande förhållande, ett tusental har dött i samband med upprustningen och byggnationen inför världens största idrottsmästerskap. Det är ett hejdlöst och omotiverat byggande om man betänker det ringa behovet efter VM.

Qatar saknar demokrati, förbjuder homosexualitet, pressfrihet existerar knappast, spö- och dödsstraff är tillåtet. Emiren är diktatoriskt verkställande, lagstiftande och dömande.

En fullkomlig utopi

Det är naivt och beklämmande när man hör Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson motivera beslutet att dra ner ett C-landslag till Qatar med att dialog och påtryckningar är rätt väg att gå.

Jo,jo, vi har hört det förut. Hur många dialoger med de högst beslutande i landet - d v s den enväldige emiren - har Nilsson suttit i den senaste veckan? Hur starka påtryckningar har han framfört? Det är en fullkomlig utopi att en svensk fotbollsledare skulle kunna förändra tusenåra traditioner och normer. ”Det är alldeles för få landslag som åker dit”, har Nilsson sagt. 

Han tror tydligen på fullt allvar att en svensk fotbollstrupp på en veckas resa till landet kan åstadkomma demokrati och få bort dödsstraffet.

Ibland - och inte så värst sällan, dessvärre - är idrottsledares naiva tro på sin egen och Sveriges förmåga att korrigera världen till och med större än politikernas och man tror knappt sina öron.