Förbundskaptenen Tomas Axnér vet förstås att det är extra känsligt att plocka med sin egen dotter i ett landslag och att kritiken alltid ligger på lut om det går snett, om hon matchas för generöst. Han behöver aldrig mer tänka så. Här har Sverige en blivande världsstjärna som har hela handbollens innersta väsen och komplexa repertoar i sin hand. 

Den jämlika handbollen

Mitt under matchen kom jag att tänka på fotboll och hur jag för ett antal år sedan satt med en i kroppens och särskilt hjärnans funktioner insatt man och pratade om bollsinne, spelsinne, genetikens betydelse, miljöns inverkan och skillnaderna (och likheterna) mellan könen. 

Jag hävdade då - och fick  medhåll - att jag såg kvinnors matcher i handboll, basket, volleyboll minst lika underhållande och intressanta som männens medan jag fann herrfotbollen mera fulländad och roande än damernas. Gör så fortfarande generellt. När det gäller handhavande, utförande, spelets hela koreografi är kvinnor och män i handboll helt jämlika.

Och när jag på sistone sett våra damlandslag i fotboll och handboll i viktiga matcher har inte så mycket förändrats i min allmänna uppfattning. Detta trots att damfotbollen utvecklats mycket på ett decennium och att i varje fall vissa länder - Spanien, Frankrike, Japan, men också England och Tyskland - fått allt flera spelare som i utförande, bollbehandling, teknik och speluppfattning jämnat ut vissa skillnader.

Börjar på skolgården?

Den mest primitiva förklaringen  - och det som faller i tanken - är förstås att till exempel fotbollen länge varit en sport för bara män och att det alltjämt exponeras så tydliga skillnader därför att skolgårdarna och lekplatserna länge såg ut så, att pojkarna spelade fotboll på rasterna och flickorna - om de inte hoppade hage - stod vid skolväggarna och bollade. 

Jag minns en tjej som kunde hålla sex bollar igång i en roterande rörelse vid en skolvägg och att vi stannade upp i vårt fotbollande och beundrade henne. Nu spelar väl alla dataspel antar jag.

Vårt damlandslag i fotboll har alltjämt de största problemen i passningsspelet, i tekniken, i känslan för hur man avväger de sista, öppnande insticken med bollar för att skapa målchanser. 

Samtidigt som handbollslandslagets, inte minst det vi sett i aktion i den pågående VM-turneringen, klarar av samma finter, samma inövade system och spelmoment, samma passningsprecision, samma skotteknik som vilket herrlag som helst. 

Och i grunden kan ju vi människor utföra många fler avancerade saker med händerna än med fötterna. Undantagna dem som på grund och sjukdomar och skador tvingats att måla, äta och klara sina datorsysslor också med fötter. 

Där sker häpnadsväckande underverk som styrker teorin om att det mesta ändå handlar om träning, nötning, återupprepning.

Herrarna är väl starkare, löper kanske lite fortare, tacklar lite hårdare men när vi ser till underhållningsvärdet, spelkvaliteten, utförandet så är damernas handbollsmatcher minst lika bra, lika fascinerande, briljansen densamma.

Närmare fulländning

Att en match mellan ett herrlag och ett damlag naturligtvis undantagslöst skulle sluta med seger för männen är i det här sammanhanget totalt ointressant. Det är naturlagar som vi inte kan göra något åt och inte heller behöver fundera över än mindre med jämförelser. 

Det är ju detsamma med simning eller friidrott. Här är kvinnor precis lika bra, exakt lika beundransvärda och underhållande. De flesta av oss följer väl sporten för att bli underhållen, uppleva spänning eller bara för att se och stötta sitt lag eller, i nationskamper, av nationell lojalitet heja fram de svenska lagen.

Jag har aldrig hycklat med att säga att damfotbollen är lika underhållande som herrarnas. Jag har heller aldrig tagit på mig andra glasögon för att med mera försonande blick bedöma damfotbollen lite snällare. 

Med fötterna har männen kommit närmare fulländningen (om den överhuvudtaget är möjlig att nå), när det gäller handboll är damerna på samma nivå. Om det är valet av boll och spel på skolgårdar eller lekplatser som byggt den grundläggande skillnaden kan varken jag eller vetenskapen hundraprocentigt bevisa. Forskningen har en lucka här. Den blir antagligen inte tätad under min levnad, det finns kanske inte forskningspengar för sådant även om det i dagens genomkommersialiserade idrott inte vore helt orimligt att tänka tanken att den en dag blir verklighet.

Det kallas intuition

I funktionalitet, i avancerad teknik, i bollkänsla och finmekanik är spelare som Linn Blohm, Jamina Roberts, Anna Lagerqvist, Olivia Mellegård, Natalie Hagman, Tyra Axnér och de andra i det charmerande handbollslandslaget helt i nivå med sina manliga kolleger. 

Medan Stina Blackstenius, Kosovare Asllani, Fridolin Rolfö och Lina Hurtig har ett antal trappsteg kvar till likvärdig kvalitet.

Viss forskning finns - jag gissar att den bara utförts på män, tyvärr - och den visar att två av hundra människor har en extrem förmåga att anpassa sig på planen, är snabbare på att ta beslut på en femtedels sekund, de har avancerade hjärnsystem som gör blixtsnabba analyser. Vi brukar kalla det intuition.

Dessa två av hundra har - visar undersökningar - en tjockare grå substans i de för ändamålet aktuella områdena i hjärnan. De delar den förmågan med andra yrkesgrupper där framgång kräver snabb sortering av idéer, blixtsnabba beslut. 

En pilots undanmanöver i en luftstrid, en Iniestas (Barcelonas stora geni under storhetstiden för några år sedan) kreativt verkställande förmåga. De riktigt bra fotbollsspelarna gör med fötterna samma finmotoriska hantverk som de flesta med händerna. 

Med detta sagt; vårt svenska handbollslandslag (damer) är med sin allsidighet och sin spelskicklighet mera underhållande och fulländade i spelets hela komplexitet än sina landsmaninnor inom fotbollen och därför kvalitativt mera underhållande och intressantare att titta på.

Men om femtio år får vi förhoppningsvis göra en annan analys.