Det har varit mycket konstigt i Rom. Mätinstrumenten strejkar, startpistolerna verkar köpta på Buttericks, det har varit många märkliga beslut och Sveriges nya förbundskapten, den förra höjdhopparstjärnan Kajsa Bergqvist, har fått tillbringa lika mycket tid i juryrum och bland domare som på läkaren.

Kajsa fick ryta till

Lite stolpe ut, som sagt. Några en hårsmån från medalj eller finalplats men också många som inte pallat trycket och kanske var det några för många i den trupp som Kajsa plockade med sig.

Men inte heller det få mig att surna. Jag har varit på plats på världsidrottens största och finaste arenor, EM, VM och OS sedan början av 80-talet, jag har upplevt Linda Haglund, Christer Garpenborg och Johan Wissman, men maken till svenska, unga, talangfulla sprinters har jag nog aldrig sett.

Det är helt makalöst att Sverige haft två man i två sprinterfinaler, att Henrik Larsson nådde en fjärdeplats med snudd på medalj på 100 meter (det är 50 år sedan en svensk var i final på 100 meter, Christer Garpenborg 7:a) och - som från ingenstans - Lundakillen Erik Erlandsson som först var kvalificerad för final, sedan borttagen men till slut återförd till startlistan sedan Kajsa Bergqvist blivit så heligt förbannad som hon kan bli när orättvisa skipas och först sedan hon talat om för de tröga och okunniga jurymedlemmarna att om bara 1000-delar återstår att skilja två löpare åt då skall båda få starta i final. Det finns ju en nionde bana att utnyttja för just sådana delikata fall.

Så Erlandsson stoppades in på den svårlöpta (snävare kurvor) innerbanan men tycktes inte bekymra sig det minsta om det utan sprang avspänt, offensivt och med spänst och ork kvar på upploppet där han plockade tidsmässigt bättre löpare ända fram till en högst sensationell fjärdeplats. En fullständigt oväntad framgång för både oss och - uppenbarligen - honom själv.

Den nya generationen

Hur svårt det är att slå sig fram internationellt för svenskar på sprinterdistanserna underströks också av MAI-löparen Julia Henriksson som den här säsongen slagit igenom med dunder och bra, bland annat med den första svenska kvinnliga 100-meterstiden under 11 sekunder (dock med för stark medvind).

Hon delar nu det svenska rekordet på 200 meter (22.82) med självaste Linda Haglund, ett rekord som stått orört i 46 år tills Julia sprang in på exakt samma tid med sin andraplats i en av semifinalerna. Hon verkar vara en skön blandning av både starkt självförtroende och ödmjukhet, en oerhörd koncentrationsförmåga och ett mod att utmana sin egen kapacitet och motståndare med bättre personliga rekord. Det är nog inte fel att tala om en ny generation svenska friidrottare. Vi har haft  spjutkastare, diskuskastare, hoppare med och utan stav i världsklass men konkurrenskraftiga sprinters på internationell nivå känns som lite extra grädde på moset, speciellt när man sitter där i timmar och följer ett direktsänt EM.

Och tänk bara 18-åriga Nora Lindahl (guld på JEM ifjol) som bara var fem hundradelar ifrån en final på 200 meter. En liten tjejrevolutionen kan man också ana. Julia (sexa i finalen) har för övrigt lovat oss att hon skall bli ensam om sitt rekord innan sommaren är över. Nej, det är sannerligen inte bara medaljer som räknas.

Obefintlig konkurrens

Det är fantastiskt att vi fick tillgång till den amerikanska supertalangen Armand Duplantis, den lille killen som bott i en stavshoppsgrop sedan han var fyra år, och det är oerhört mäktigt att se den (till synes) store, lugne nallebjörnen Daniel Ståhl gå in ringen och bolla med sin 2-kilosdiskus som vore den ett kaffefat.

Duplantis är på en nivå där inget reellt motstånd existerar, Ståhl har vunnit både VM- och OS-guld men har också fått uppleva att andra har vuxit sig starka nog att utmana honom. Han tycks ta det med ro, i vissheten om att han redan är korad till världens bäste och kanske var EM bara en station att pricka av på vägen till Paris.

Duplantis närmast överjordiska förmåga har dödat stavsporten. Det finns ingen som kan utmana honom. Och jag gissar att det kommer att dröja minst tio år, kanske tjugo innan någon annan når de extrema höjder där han nu, korta ögonblick av sitt unga liv, befinner sig. 6.30 ser inte längre omöjligt ut. 640? Varför inte.

Så årets friidrotts-VM har bjudit på andra njutningar, överraskningar och spänningsmoment. Som att se 24-årige Carl Bengtström i ett perfekt disponerat lopp, med styrka kvar till loppets slutskede tugga sig förbi en efter en och ta bronset på 400 meter häck och dessutom stryka Sven Nylanders svenska rekord från Atlanta-OS 1996. Sensationellt, i varje fall för alla oss som bara läser personbästa och inser att det borde varit omöjligt.

Det finns en mogen inställning och en lagom stor kaxighet hos den här nya generationen som får dem att ge oss all den spänning och underhållning vi vill ha medan vi bara noterar ett stavguld i förbifarten.