Under det senaste året har jag haft förmånen att få utvärdera det svenska elitidrottssystemet. Uppdraget har varit lärorikt, inspirerande men ibland även lite konfunderande.

Hur bra är Sverige?

En fråga som vållat särskilt huvudbry är huruvida svensk elitidrott är framgångsrik eller inte.

Jag har nämligen mött idrottsledare som stolt deklarerat att den svenska elitidrotten är i yppersta världsklass – både rent resultatmässigt och i sin förmåga att utveckla unga talanger till fullfjädrade guldmedaljörer – men även ledare som bekymrat talat om förlorade positioner, hårdnande konkurrens och behovet av kraftigt ökade resurser för att hänga med i utvecklingen.

Båda beskrivningar är märkligt nog fullt rimliga. Detta beror på att det finns många sätt att jämföra länders idrottsliga prestationer – och att valet av mätmetod är starkt styrande för resultatet.

Som Bahamas och Jamaica

För de som vill framställa Sverige i positiv dager rekommenderas att bedömningen avgränsas till sådana idrottsgrenar som är populära i Sverige – samt att våra internationella prestationer därefter delas med antalet invånare.

Den metoden tillämpas gärna av små nationer – och den brukar ofta placera Sverige högt upp på rankinglistan tillsammans med länder som Bahamas, Jamaica och Norge.

Betydligt dystrare bild får den som nöjer sig med att räkna OS-medaljer. I Beijing hamnade Sverige på blygsamma 38:e plats räknat i antalet erövrade medaljer (fyra silver, ett brons).

Det var bättre förr

Anlägger vi dessutom ett längre historiskt perspektiv försämras bilden ytterligare. Sverige tillhörde nämligen de fem bästa länderna i varje olympisk spel under perioden 1912 till 1952 – med ett sådant perspektiv framstår utvecklingen sedan 1900-talets andra hälft som katastrofal.

Min poäng är dock inte att raljera. Däremot vill jag understryka att alla uttalanden om svensk idrotts internationella kapacitet baseras ytterst på beräkningsgrunder vilka alla är vinklade på ett eller annat sätt. I det avseende befinner sig sådana bedömningar alltid i en gråzon mellan fakta och värderingar.

För egen del undviker jag således helst uttalanden om svenska idrottsprestationer i förhållande till andra länder. Däremot diskuterar jag gärna den svenska elitidrottens faktiska utformning och existensvillkor.

Två små förbund och framgångsrika

Att Riksidrottsförbundet sedan år 2009 samlar in omfattande statistik i elitidrottsfrågor från sina medlemsförbund innebär dessutom att kunskapsläget idag är bättre än någonsin.

Mest anmärkningsvärd är den stora bredden. År 2010 fanns det sammanlagt 244 landslagstrupper i Sverige och 3024 landslagsaktiva. Drygt 2200 av dessa idrottare deltog i ett världsmästerskap eller motsvarande – och sammanlagt bärgades 203 medaljer (71 guld, 58 silver, 74 brons).

Mest framgångsrika var Mångkampsförbundets landslag i orienteringsskytte och Svenska Handikappidrottsförbundets trupp i simning med 13 respektive 10 medaljer.

Starkt kommersialiserad - nej

En jämförelse av förbundens landslagsutgifter visar på mycket stora skillnader. Högst utgifter redovisade fotbollförbundet (119 miljoner kronor) följt av skidförbundet (56,5 miljoner kronor) och ishockeyförbundet (34,7 miljoner kronor).

De allra flesta förbund sade sig emellertid ha betydligt lägre utgifter. Av sammanlagt 65 förbund med landslagsaktiviteter uppgav hela 49 av dem att de utgifterna inte var över 5 miljoner kronor.

Det finns således goda skäl att nyansera (den mediala) bilden av svensk elitidrott som en starkt kommersialiserad verksamhet. Det må stämma för vissa idrotter – men långtifrån för alla.

Kanske dags att tänka om

Det går inte att skönja några direkta samband mellan landslagens ekonomi och idrottsliga resultat. Förklaringen är givetvis att möjligheten till medalj påverkas av en rad svårbedömda faktorer såsom hur ofta mästerskap anordnas, konkurrensläget, länders idrottstraditioner och enskilda individers unika talang.

Men samtidigt är det onekligen lite lustigt att lilla racerbåtförbundet år 2010 lyckades med konststycket att både ta flest VM-medaljer (20 stycken) och samtidigt redovisa lägst landslagsutgifter av alla förbund (207 000 kronor).

Detta stämmer till eftertanke. Hur ska egentligen det svenska elitstödet fördelas? Är alla medaljer lika värda eller finns det vissa idrotter eller mästerskap som är viktigare än andra? Ska stora belopp riktas till ett fåtal, eller ska pengarna spridas brett över många idrotter?

Och vem ska göra denna bedömning?