En ofattbar fotbollssommar då vi korsade den amerikanska kontinenten och skapade vårt eget fotbollsäventyr; det blev bara större, mera dramatiskt och svårfattligt ju längre det höll på.

När vi var klara stod ett lyckligt svenskt fotbollslandslag med den kloke, mjukvarme ledaren Tommy Svensson i spetsen med sina bronsmedaljer och när vi printade ut det världslag som vi, journalisterna från hela världen, tagit ut såg det ut så här: Preud´Homme, Belgien - Jorginho, Brasilien, Santos, Brasllien, Maldini, Italien - Brolin, Sverige, Dunga, Brasilien, Hagi, Rumänien, Balakov, Bulgarien - Baggio, Italien, Romario, Brasilien, Stoitjkov, Bulgarien. Och bland reserverna den svenske målvaktsclownen Thomas Ravelli.

Vidden av bragden

I den mörka passningsskugga där svensk landslagsfotboll idag försöker gömma sin torftighet, är det näst intill omöjligt att än idag förstå vidden av den svenska bragden.

Det var härligt att återuppliva bilderna och se de gamla hjältarna i dagens ljus på en återträff ( i SvT) hemma hos Jonas Thern i Småland.

Och att höra den kloke Tomas Brolin i TV-soffan, där han också avgav sin mörka profetia; detta kommer inte att hända igen, inte så länge jag lever i alla fall.

Jag tror dessvärre att han är en lika god, om än pessimistisk, siare som han den gången var en framtidsman som tog svensk fotboll till en ny dimension med sitt fria, sammanbindande, kreativa och listiga spel som länk mellan de skoningslösa destruktörerna Thern och Schwarz och anfallets harpunerare Dahlin och Kennet Andersson.

Föredömligt i alla avseenden

Det var ett VM som vimlade av stjärnor, den gången i USA. Bebeto, Hagi, Bergkamp, Baggio, Maradona, Rai, Roger Milla, Sep Guardiola, Luis Enrique, Lothar Matthäus, Stoitjkov, Romario, Klinsmann, Batistuta och många fler.

Men Tommy Svensson trodde så mycket på sitt VM-bygge (med halva truppen hämtad från Allsvenskan, sju från IFK Göteborg, ytterligare fyra som spelat där), att han hade beställt hemresebiljetterna först till dagen efter finalen och dessutom intalat spelarna, redan i april, att de skulle förbereda sina familjer på att VM-sommaren skulle bli så lång. 

Tommy Svenssons mentala preparering av spelarna, hans öppna attityd till oss journalister (och därmed allmänheten därhemma) är för mig, efter mer än fyrtio år med landslaget, ett föredöme. Rak och öppen kommunikation, spelarna (allihop) tillgängliga en timma om dagen under hela vistelsen i USA; därmed också ett öppnat kärleksförhållande med alla därhemma som grillade, dansade, sjöng och badade i fontäner under en sanslöst, varm och skön sommar. Vi sa flera gånger därborta i Los Angeles, Detroit och San Fransisco; man skulle bra gärna ha vela vara hemma också.

Denne fantastiske Brolin

Spelarna från utlandet hade gjort sig ett namn här hemma och till och med vunnit Allsvenskan innan de for ut och tog plats i bra lag i starka ligor. Det hade ett mästerskap två år tidigare här hemma (EM) bakom sig, där fanns starka ledarfigurer; Patrik Andersson trots sin ungdom, Jonas Thern, både verbalt och i spelet, Stefan Schwarz genom sin oblyga auktoritet. Martin Dahlin var kaxig och mätte sig gärna med de bästa, Klas Ingeson och Håkan Mild, två kärnkraftverk som inte ens ett miljöparti hade kunnat stänga ner.

Och så den spektakuläre Thomas Ravelli, av vissa nästan utdömd före VM, som klättrade högre på önskningens stege är där fanns pinnar.

Och än en gång; denne fantastiske Tomas Brolin. Inte nog med hans spelsinne, hans outtröttliga springande, hans idérikedom; han var den främste påeldaren när huvuden började hänga och jag glömmer aldrig hans ögon, hans otåliga svada (han kunde nästan inte stå stilla när han pratade) när han efter semifinalförlusten mot Brasilien och inför bronsmatchen mot Bulgarien sa till mig: "Om jag så skall springa ihjäl mig, så skall jag ha med mig en medalj hem. Det finns ingenting annat."

Han hade rest till månen om det hade behövts för att hämta den.

Glädjefyllt, spexande, generöst lag

Stommen av spelare utbildade, med avlagd examen, i Sveriges två främsta klubbar, Malmö FF och IFK Göteborg, coachade med klokhet (av två fotbollsideologiska fiender, Tommy Svensson och Tord Grip), ett glädjefyllt, spexande, generöst lag i allt vad de gjorde. Publiken älskade det svenska laget, FIFA gav Sverige högsta betyg av alla när det gällde öppenhet och mediesamarbete.

När jag nu sitter här och skriver om en av mina allra roligaste reportageresor känns det som jag talade om ett annat folk, en helt annan tid, ett helt annat land. Har detta hänt? Var jag med?

När jag nu ser den armé Hamrén blanda och kupera sin lek av oklädda kort blir jag ännu mera fundersam. Hur kunde det gå så här?