Att idrotten har stor betydelse i unga människors liv stämmer väl överens med vad de flesta av oss anser samtidigt som forskningen bekräftar detsamma. Om våra idrottsföreningarna gör ett gott arbete för att förbättra möjligheterna för alla barn och ungdomar att idrotta råder det delade meningar om. 

Många blir provocerade

Det är näst intill omöjligt att inte provocera människor genom att diskutera fakta, utifrån perspektivet, eller snarare faktumet att föreningsidrotten har en rad svagheter som framförallt påverkar barn och unga negativt.

Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap hävdar att för att ändra på någonting, så måste man först erkänna att någonting är fel. Detta påstående skulle inte vara särskilt provocerande inom något annat område än, just det – föreningsidrotten.  

Här ses det inte med blida ögon när Tomas Pettersson i sina studier visar på vilka brister som föreningsidrotten besitter. Yttre faktorer som social klass, genus, etnicitet och ålder är avgörande för möjligheterna till idrott på fritiden. Det fattas inte direkt belägg för det han påvisar. 

Sedan slutet på 90-talet har studier visat på att föreningsidrotten vid sidan av samhällsnyttan även bidrar till mer och mer selektering och rangordning samt oförmåga att utveckla en verksamhet utifrån olika individers ambitionsnivåer. Utifrån den forskning som finns så verkar det ändå vara tabubelagt att erkänna att någonting är fel inom föreningsidrotten.

Måste få ställa krav

Vi ställer krav som föräldrar, vi ställer krav som arbetsgivare, vi ställer krav utifrån skolans organisation. Men vilka krav ställs på idrottsföreningarna i relation till deras stämpel att bidra till den allra heligaste samhällsnytta? 

Det är sällan som lämpligheten kring en ledare prövas, eller ens ifrågasätts. Föreningarna är så otroligt måna om sina ideella ledare, att dessa kan få fritt spelrum. För att inte tala om de ”eldsjälar” som i mångt och mycket ges fria tyglar oavsett arbetsområde. Detta blir framförallt påtagligt inom barn – och ungdomsverksamheten.

Den ideella föreningsidrotten är den heliga kon, som vi helst inte ska ifrågasätta - och definitivt inte kritisera. 

Inte heller är det konstigt att många ledare och eldsjälar får härja fritt med tanke på hur lågt många föreningars förbättrings- och utvecklingsarbete prioriteras och förankras i hela organisationen. 

Dessa värdegrundsdokument...

Jag tänker på de värdegrundsdokument som vissa föreningar inte ens orkat publicera på sina hemsidor. 

De som visar upp sina värdegrunder svänger sig ofta med de vanliga klyschorna, ”vi vill vara en välkomnande förening”, ”vi ska få unga människor att växa, fysiskt, psykiskt och socialt”, ”Hos oss kan alla känna sig trygga” och så vidare, i evighet. Men inte en mening ägnas konkret åt hur föreningen ska åstadkomma detta. 

Men vad händer om vi börjar ställa högre krav, i enlighet med föreningens värdegrund? 

Detta förutsätter givetvis att föreningen har en värdegrund som de arbetar aktivt med. Vad händer om vi utifrån detta ger möjlighet för ledare att påverka, utöva inflytande och utveckla såväl sig själva som föreningen? 

Bekräftelse på fel

Vad händer om vi begrundar vilka personer som vi ställer frågan till. Om dessa personer vill bli ledare och hur vi ställer den frågan? Resultatet blir förmodligen detsamma som inom näringslivet – om vi söker kompetens, mångfald och utvecklingsvilja – så kommer vi få det!

Ofta pratas det om hur jämställd föreningsidrotten är och vilket bra arbete som görs, och har gjorts. Min upplevelse är en annan, och min åsikt är att föreningsidrotten ligger rejält på efterkälke i jämförelsen med övriga aktörer i samhället. På ett sätt var det skönt med bekräftelsen i form av DN:n artikelserie som för någon månad sedan bekräftade denna upplevelse i siffror.

Att idrottsrörelsen har misslyckats med jämställdheten var inget nytt, och när siffror visar på att inget har förbättrats under fem år, så är det en form av bekräftelse. En bekräftelse på att någonting är fel - för att ändra på någonting, så måste man först erkänna att någonting är fel. 

Utöver detta så kvittar det om förhållandet är 50/50 kvinnor och män i styrelsen, om det ändå är tre män som bestämmer. Jag har själv med egna öron hört resonemang inom föreningsidrotten såsom att vikten av att rekrytera in ledamöter (gärna kvinnor) som inte har ingående kunskap om verksamheten, ”Då kan ju vi gubbar fortsätta bestämma!”. 

Det där med inkluderande

För att det alltid har varit så, för att det var bättre förr, eller vad nu anledningen må vara.

Eller exempelvis att styrelsen består av vita 50-60-åriga män och kvinnor med efternamn som Eriksson, Edlund, Lundberg och Lundvall. Tusan, det exemplet liknade visst representationen i  förbundsstyrelsen hos RF och Sisu! Och inte ser vi röken av någon mångfald på regional nivå heller. 

Förändringar i ett utvecklingsarbete börjar ovanifrån. Kanske är detta en symbolik över vad som inte har hänt de senaste åren?  Ska vi finna vägar för att göra det möjligt för fler barn – och ungdomar att föreningsidrotta, längre och utifrån idrotten vill (RF:s riktlinjer för barn – och ungdomsidrott) så krävs det förändringar som måste verka just ovanifrån för att detta ska bli verklighet. 

Börja i det allra heligaste – föreningens värdegrund. Först då optimerar vi möjligheterna att utforma idrott som är bra för våra barn och ungdomar. För att nyttja ett populärt, och snart slitet uttryck- en inkluderande idrott för alla.