Janne Andersson en kapten utan inhemsk besättning. Allsvenskan, den stundtals så upphöjda, förmår inte ens producera om så bara en bänknötare.

Kapten Andersson får lita till legionärer som lyckliggör (nåja, långt ifrån alla) andra nationer med sin fotboll till vardags.

Borde fotbollens förbundskapten ens bo här, i Sverige?

När han har alla sina spelare därute i det Europa som ligger söder om oss.

Vore det inte bättre att han ritade ett mönster med hjälp av alla koordinater och bosatte sig strategiskt som en spindel mitt i nätet.

När Sverige spelar VM-kval mot Frankrike finns i den svenska landslagstruppen inte en enda spelare från vår egen, lätt upphaussade Allsvenskan. Inte en enda spelare från den fotboll som vi hyllar och gillar och som drar till sig åskådarmassor som imponerar på omvärlden, duger till att representera sitt land.

Flytta, Janne!

Så vad gör Janne Andersson egentligen på de allsvenska fotbollsläktarna?

Att spana efter eventuellt kommande stjärnor finns det ju andra förbundskaptener, på lägre trappsteg, som kan sköta.

Fem från Italien, fem från Storbritannien, tre från Tyskland, två från Danmark, Ryssland och Grekland. Spelare också från Frankrike, Portugal, Holland och Spanien.

Det finns ju kulturråd som inhyses på ambassaderna, där kunde man väl också, i lämplig stad, ha en förbundskapten i fotboll som skall hålla ihop ett landslag med spelare utspridda i hela Europa. Utom i Sverige.

Frankrike är rankat sexa i världen, Sverige 34. Det blev aldrig något riktigt internationellt genomslag under Erik Hamréns ledning. Det som Janne Andersson hittills visat - alldeles bortsett från slutresultatet mot fransmännen på Friends - har ”lovat” oss att återtåget till Lagerbäckska tider kan ha inletts.

Zlatan sög syre

 Bättre organisationen, kontinuitet i arbetet, full fart framåt när tillfälle ges, rörligare, snabbare hantering av bollen. Och så ett faktum som man nästan inte vågar ta i, för det bränns; det måste ha varit en befrielse för Janne Andersson att kunna börja denna rekonstruktion av ett landslag utan den allt annat överskuggande Zlatan Ibrahimovic.

Denne har visserligen utnämnt sig själv till Kung av Sverige, större än Eiffeltornet och Erövrare av Storbritannien, men han sög också syret ur marken där annat skulle växa. Det blev ett rekordantal mål - många fantastiska, oförglömliga - men i en för klen och underdånig omgivning kunde Zlatan inte ensam lyfta Sverige.

Förklaringen vet vi; Frankrike kan bygga ett landslag med stjärnspelare - ibland kan det bli succé, ibland går det käpprätt åt skogen - men Sverige har alltid varit och kommer sannolikt alltid att vara som bäst när det totala lagarbetet fungerar. När duktiga spelare utan självpåtagna kungatitlar kuggar i varandra och mal på, lojalt, prestigelöst, outtröttligt. Det kan låta oglamoröst och tråkigt men kan i lyckliga stunder vara lika fascinerande som att se en Cullberg-balett i total samklang.

Det har Janne Andersson möjlighet att återskapa. Men han behöver flera spelare som likt Emil Forsberg eller Victor Nilsson-Lindelöf börjar nämnas när de stora klubbarna skall förstärka.

Dags nu, Guidetti?

Det är lite skrämmande att han (Andersson alltså) alltjämt får förlita sig på Marcus Berg och Ola Toivonen i anfallet om nu inte John Guidetti snart kryper ur puppan och blir en sommarfjäril i fullständig förvandling genom att äntligen springa ifatt och förbi sitt eget självförtroende. En omåttlig fighter och en stark uppspelspunkt är han; tyvärr har inte Celta Vigos tränare (det såg man inte minst i Europa Leauge-semifinalen) riktigt förstått det.

Janne Andersson har det inte lätt. Europa vimlar av svenska spelare, utfrysta, otillräckliga, för tidigt ivägsläppta och svåra att bedöma. Allsvenskan töms med ojämna mellanrum, inte bara på till synes landslagsmogna spelare utan dessvärre också på dem som ännu står på tillväxt. Alexander Isaks flytt är bara ett exempel på denna oemotståndliga magnet som fotbolls-Europas kassakistor utgör.

___

Allsvensk sommarpaus. Med Malmö i topp som alla tippat men där Norrköping definitivt kommer att utmana in på mållinjen. Men inga landslagsmän i sikte här heller. Markus Rosenberg har nobbat blågult och är på väg att avsluta karriären, Pawel Cibicki har talangen, näsan och snabbheten för att nosa upp målchanser men ännu för ineffektiv för att vara landslagsaktuell. Norrköping har heller inget att bidra med trots att laget ibland kanske charmar mest av alla. Niclas Eliasson den mest spännande att följa.

AIK får inte avskrivas. Men kan falla på offensiva brister. I den match (mot Norrköping) som jag trodde skulle bli vårens bästa gjorde laget inte ens försök. Norrköping försökte mot ett omutligt AIK-försvar men AIK-arna valde att vända på halva vägen och spela bakåt. Och tränare Norling försvarade och hyllade 17-årige debutanten Mushito som på åtta anfallsförsök sprang offside sju gånger. Bättre krävs för guldjakt.

Östersund är vårens lag. Ja, det roligaste som hänt Allsvenskan på år och dag. ”Harry” Potters magi har tagit sig utanför J.K. Rowlings bokpärmar och fått Republiken Jämtland att pollinera Frösöblomstren till glädje för oss alla. Med spelare som blivit över, inte passat eller befunnits dugliga i andra sammanhang. Det är storartat.

Djurgården kan se oövervinneliga ut, särskilt när Magnus Eriksson driver laget som den outtröttliga motor han är, men bakslagen har blivit för många.

Talangerna finns. Allsvenskan har aldrig innehållit så många bollskickliga och tekniska spelare som nu. Det skapas njutbara fotbollsstunder hos lag som Sirius (vårens lag nummer två) Elfsborg, Häcken, Örebro, Kalmar med flera.

Men Janne Andersson sitter där på läktarna och konstaterar att ingenting är tillräckligt bra för honom.

Flytta ut till ditt landslag, Andersson. Här hemma har du ingenting att hämta.

Åke Stolt