De enskilda idrottarna stängs av. Men inte nationen som skapat fusket.

Visst känns det lite unket. Det är lite grann som metoo och svaga chefer. Ingen tar ansvaret för att en viss ”kultur” skapats på arbetsplatsen/ idrottsarenan/ ; enskilda individer drabbas, men kulturen består. Till och med cheferna får behålla sina jobb, trots att det oftast är de som både skapat och godkänt ”kulturen”.

Ändå får ryssarna hållas

Så ock på bakgården i idrottens fantastiska värld.

Det är ju den drabbade individens ansvar. Alltid.

Visst är individen också ansvarig för vad hen stoppar i sig, och kissar ur sig. Visst är hen medveten om att urinprov byts ut, och att vitaminerna inte bara innehåller a,b och c-tillskott. Men går det att stå emot kraven på att dopa sig om man bor i en totalitär stat som Ryssland. När tränaren säger ” staten vill detta” eller kanske ännu värre ” presidenten vill detta, du gör det för vår nation, du kommer bli rik och välmående och få en stor bostad, men om du inte gör det...”

Är det verkligen individens egna ansvar då, och är det verkligen ok att det då bara är individen som ska straffas?

Hur ska bevisningen ske?

Ok, kanske du invänder, men hur ska man bevisa att staten faktiskt ligger bakom?

Ja det är förstås kruxet. Det är lättare att fälla den påkomne individen och hens urinprov, än att hitta bevis för organiserat fusk.

Men just i Rysslands fall så har man ju faktiskt hittat bevisen för organiserat fusk. Wada har massor med bevis.

Men det spelar ingen roll verkar det som. För Ryssland som nation kommer med all sannolikhet delta i OS, likväl som Ryssland får arrangera kommande fotbolls-VM. Trots mutor, skapande av fakenews och annat som vi i den demokratiska världen kraftigt motsätter oss.

För ingen orkar ta ansvaret. Vara den där jobbiga personen som likt en iller gräver på, idogt, för att hitta och avslöja sanningen.

Visst är det obehagligt?

Men det är på grund av den stora världens lättja som orättvisorna nu sker. Som fusket tillåts fortsätta. Som individen blir utnyttjad och uthängd, men den som på riktigt är ansvarig kommer undan.

Ingånget avtal gäller – inte

Att bli utköpt från sitt avtal är bra mycket skönare än att bryta sitt avtal. För att ta en annan fråga. Se bara på skillnaderna mellan Ljubomir Vranjes och Mikael Stahre. Vranjes blev utköpt från sitt avtal från Flensburg för att istället flytta till Ungern och bli både förbundskapten och klubbtränare. Stahre lämnar Häcken för att flytta till San José, och bryter sitt avtal. Flensburg önskar lycka till, Häcken blir rasande. Eftermälet efter de båda blir också totalt olika, Stahre är en svikare, Vranjes en hjälte.

Men sanningen är ju att båda bryter ingångna avtal. Skillnaden är förmågan att ha en bra relation som arbetsgivare och arbetstagare. Dialog och förståelse stavas det visst. Och så pengar, förstås.