Men; vi som var med 1994 i USA måste få säga: Det händer aldrig igen, det här laget har knappast en enda spelare som skulle platsat i Tommy Svenssons bronslag.

Vi har det vi har. Det är varken spelarnas eller förbundskaptenens fel. Det är möjligen tidens, utvecklingens, det förändrade Sveriges. Det här stjärnfattiga Sverige skulle naturligtvis kunna överraska - precis som i kvalet - så som Island i EM och som de startade den här VM-turneringen genom att stjäla en poäng och till och med dra Leo Messi vid näsan genom att plocka hans straff. Det kanske det gör. Genom att slå Sydkorea och sno en poäng från Mexiko. Det kan räcka.

VM 94 en pulshöjare

För att få upp VM-pulsen gick jag in på SvT- play och körde igenom VM-krönikan från 1994.

Herregud!

Vilket spel, vilka frisparksvarianter, vilka mittfältare, vilka passningar, vilka sagolikt vackra mål. Och vilken oerhört, fantastisk spelare Tomas Brolin var.

Det var världsklass och jag tänkte medan krönikan rullade vidare; det var ju bättre än jag mindes. Och så hade jag glömt att den alltid hyllade Patrik Andersson gjorde några riktiga tavlor. Han var ju ung och ny, i sinom tid skulle han bli en orubblig klippa.

Det liknar en dålig fars

Här har vi i mer än ett decennium lagt alla äggen i en korg och satt vårt hopp till Den store från Malmö - han som håller på att förminska sig själv från en stor spelare till en liten människa genom märkliga uttalanden, förklenande omdömen och nu senast, att det var han som styrde förbundet och valde coach.

Att han inte behövs på Sveriges premiär därför att laget ju är bättre utan honom. Han visar tydligt att det där laget han tillhörde bara var ett gäng statister bland vilka han själv kunde lysa. Hela hans karriär började som en saga, utvecklades till spektakulär, internationell show, övergick i både drama och spännande dokumentär men håller på att avslutas som en pinsam fars som inte ens skulle platsa på Vallarna i Falkenberg där toleransen mot dåliga manus annars är rätt hög.

Vi hade Honom och han var, som solitär, i världsklass.

Men han har inte medverkat till några stora internationella titlar. Varken i klubblaget eller landslaget. För detta krävs ett LAG med minst en handfull spelare i världsklass.

Det hade Sverige i USA 1994.

Brolin - vilken spelare!

Bronset där är i mitt tycke mycket, mycket större än en enskild spelares aldrig så fantastiska karriär.

Sverige spelade 1994 den kanske mest spektakulära fotbollen av alla lag. Jag ser det med förvåning och glädje. Jag hade glömt hur oerhört stark Kennet Andersson var när han seglade högre än målvakterna och nickade in bollar, hur han och Martin Dahlin hittade varann i sömnen, vilka fantastiska mål Sverige gjorde, hur Stefan Schwarz och Jonas Thern malde ner de flesta motståndarna redan på mittfältet, hur Klas Ingesson plöjde sig den väg han behövde genom försvaren, hur Tomas Ravelli avslutade som magiker och, framför allt, vilken briljant, uppoffrande, medryckande, finurlig och outtröttlig spelare Tomas Brolin var, synnerligen rättvist nominerad i världslaget dessutom.

Det har möjligen tillkommit en del i den taktiska utvecklingen som gör att Janne Andersson och hans adjutant Peter Wettergren kan kompensera för bristerna, det får vi väl hoppas, men det är klasskillnad på bronslaget då och det nederlagstippade lag som skall ta sig an Sydkorea, Tyskland och Mexiko.

Vi måste ha det i åtanke.

1974 (VM i Västtyskland), 1994 (OS-bronset), 2004 (EM i Portugal) hade Sverige mera konkurrenskraftiga landslag där ett starkt kollektiv kryddades med individuella toppar.

Frysboxar och reservbänkar

Årets landslag är ett resultat av senare tiders agentframgångar och - ur sportsligt synpunkt - förhastade utvandringar. Det är inte svårt att förstå dem som - osäkra på sin egen utvecklingskurva - tar första bästa chans även när locktonerna kommer från grannländerna och andra nationer längre ner på fotbollens kvalitetsskala. Ingen kan klandra dem.

I kombination med att de allsvenska lagen utbildar för dåligt och plockar in mer eller mindre osäkra kort från det gigantiska, världskartotek över andra- och tredje klassens fotbollsspelare som ett nätverk av profithungriga agenter tillhandahåller, får inte svenska spelare tillräcklig allsvensk erfarenhet.

Att Sverige kan producera hyggliga fotbollspelare har ungdomslandslag i flera åldersklasser bevisat men det är vanligtvis frysboxar och reservbänkar som väntar därute i Europa när spelarna väl mognat.

Jag har inte lösningen. Har någon?

Icke desto mindre. Jag gillar Janne Andersson och är förtjust i den kollektiva svettens ljuvliga plåga som de här spelarna är villiga att utsätta sig för.

Många fler stjärnor

Men; VM är ju så mycket större än Sverige. VM är de stora profilerna som en efter en presenterar sig. VM är numera också Island som stjäl poäng av självaste Argentina, det är Danmark under Åge Hareide som alltid jämförs med ”det var på Laudruparnas tid” och står på tre poäng efter första rundan och det är konst över all annan konst när Cristiano Ronaldo uppträder som en tjurfäktare i en spansk corrida och stöter tre gånger mot hjärtat utan att tjuren dör. Men vilken uppvisning även för den som hatar tjurfäktning, ogillar Ronaldos later och vet att han kommer att få villkorligt fängelsestraff för skatteflykt så småningom.

Vi har överseende med mycket när fotbollens konst släpps lös och jag tycker VM-turneringen har börjat bättre och mindre tillknäppt än vad som kunde befaras.

Och om vi skall göra en sista jämförelse med 1994; det finns oändligt många fler spektakulära stjärnor fler nationer att njuta av i årets VM-turnering än när vi grävde brons i USA.