Jag minns när vi skrattade åt skidskyttet.

Jag kommer mycket väl ihåg att jag skrev i en krönika - tror det var efter Innsbruck-OS 1976 - att det inte alls passade tidens fredssträvande att upprätthålla någon sorts symbios mellan militären och idrotten, så som det en gång varit, och att det kändes otidsenligt att folk åkte omkring i skogen som fältjägare med bössor på ryggen och tävlade om olympiska medaljer.

Kanske skrev jag också ”lägg ner skiten”, jag minns inte, men det var så det kunde låta när man var ung och kaxig(are).

Magda var guld värd

Nu var inte skidskyttet något man behövde bry sig om. Vi hade ju Tomas Magnuson och Sven Åke Lundbäck, sedan kom Tomas Wassberg och Gunde Svan och skidskyttet behövde vi inte börja snegla mot förrän Magdalena Forsberg, som den första med framgång, lämnade längdskidåkningen och blev världens bästa skidskytt.

Det är nog inte fel att påstå att Magdalena med sin strålande karriär, sin utstrålning och popularitet är den som betytt mest för svenskt skidskyttes stora genombrott tillsammans med Wolfgang Pichler. Betänk att hon vann världscupen sex år i följd, 1997-2002, blev världsmästare sex gånger och jag minns vilken jättefavorit hon var när vi satte oss i bilen och for ut till Soldier Hollow utanför Salt Lake City 2002, långt ute i ödemarken där ett skidskyttestadion byggts upp.

Hon tog två brons, verkligen inte illa, men ingen hade varit mera värd ett OS-guld än Magdalena Forsberg. Ingen har varit populärare än hon; fyra gånger Jerringprisvinnare.

Det var också där, mitt i skidskyttestadion, som jag begrep att jag var på fel ställe. Skidskytte är en extrem TV-sport. Mitt i stadionvimlet fattar man ingenting. Folk kör ut, folk kommer in, andra skall till vallen och skjuta, några ta en straffrunda, det smäller och man vet inte vem som missar och vem som träffar. Det är en kaotisk röra.

TV-dramatiken däremot svåröverträffad.

Alla tjejerna delaktiga

Nu är man inte lika nervös vid vetskapen att de har tre extraskott i fickan vid stafetter - jag hävdar gärna en gång till att så skulle det vara i alla skidskyttetävlingar - men stafetters eviga skräck för att göra bort det för hela laget är ett tungt ok som inte blir lättare av de spratt som vindar och nerver spelar på skjutvallen.

Imponerande att se Linn Persson och Mona Brorsson, de minst meriterade på de första sträckorna, som är lite som jokrar i den Öbergska leken. Det är egentligen på dem det tyngsta ansvaret ligger. Det här var en guldstafett där alla kan känna sig delaktig. Ingen som klappade igenom och måste räddas; de där lite skamsna ögonen som man har sett under åren hos den som vet om att hon/han misslyckats men hissats till prispallen av sina bättre kolleger. Här gjorde alla sitt under sina förutsättningar men visst, det är ju mästartakter som kommer fram när Hanna Öberg sätter sig i en självförvållad knipa men räddar sig på sista extraskottet.

Och så Elvira som, 22 år gammal, på rekordtid nått världseliten, redan hade två individuella silvermedaljer innan hon sköt för guldet med säker hand och fick uppleva den sköna känslan att mer eller mindre defilera i mål. Björn Ferry hävdar ju att Elvira kommer att bli den största svenskan genom tiderna.

Det finns lite att jämföra med. Magda förstås men också Anna Carin Zidek (tidigare Olofsson) som tog OS.-guld i Turin och dubbla världsmästarinnan Helena Ekholm. Men framförallt storasyster Hanna förstås.

Jakobsson skriker på hjälp

Skidskyttetjejerna verkar ha de nerver som krävs. De har sina mentala tränare men, som Tomas Wassberg en gång sa till mig när det här med idrottspsykologer fördes på tal: ”Psykolog, dä får en allt vare själv.”

Men vem hjälper den stackars Kristoffer Jakobsson som riktigt skriker efter någon som tar sig an hans tävlingsnerver och hjälper honom med koncentration, lugn och fokus på rätt saker. Jag vet inte om jag någonsin sett en svensk jättetalang - Jakobsson har ju en högsta kapacitet på medaljnivå - som får ut så lite. Han toksatsar, han kör ur, han grenslar och ibland verkar han inte riktigt vet vad han gör.

”Det blev strul från start, skidorna gick ifrån mig”, var hans förklaring till urkörningen i slalomens första åk. Ja, utan skidor blir det svårt. Det var hans sämsta dag både på uppvärmning och i åket, menade han. Han gav därmed begreppet ”sämst när det gäller” ett ansikte. Synd om honom. Vad gör ledare, tränare, psykologer med honom? Visst, det heter utförsåkning men det går ju så in i helvete utför.

- - -

PS: Stafettsilver till Jonna Sundling och Maja Dahlqvist. Med uppbådande av sina allra sista krafter. Det var verkligen inte skidor, teknik och fart som gällde. Det var pannben, lungor och hjärta. Storartat.