Och det blev Olga Carmona (Barcelona), hon som också sänkte Sverige, som efter ett av många spanska mönsteranfall avgjorde i den 29:e matchminuten.

Det blev kamp in i det sista, men när man trodde att det var engelskorna som med sin styrka, sina löpningar och sin bättre skulle sätta press och utjämna i den meras kampfyllda andra halvleken så var det spanjorskorna som verkade orka mest, försvara sig bäst och med tilltro till sin överlägsna passningsskicklighet kontrollera matchen. 

Bra och värdig final

Inte ens Hermosos straffmiss (jätteräddning av den engelske målvakten Mary Earps) knäckte spanjorskorna. Det blev en bra och värdig final mellan turneringens två bästa lag men det Spanien visade upp var en fotboll som kommit ett steg längre än hos alla andra. Fint passningsspel i hög fart, återerövringar som länge varit en spansk specialitet i herrfotbollen, speed i anfallen, individuell skicklighet hos flest spelare. Om svensk fotboll vill utvecklas är i Spanien som skall hitta kurslitteraturen.

Spaniens spelskicklighet och många individuella stjärnor hade varnat världen för att stora saker kunnat hända men Spanien har bara kvalificerat sig för två VM-slutspel. Ut ur gruppen 2015, förlust i åttondelen 2019. Men många trodde också att det var ett lag, skadat av konflikter och spelarnas krav på förbundskaptenens avgång som skulle få svårt att hitta harmonin men några av de strejkande spelarna återvände och vapenstillestånd tycks ha rått och när det gäller fotbollen var det spelarnas egen prestige och ambitioner att visa upp fotboll i världsklass som målade över alla skråmor och lät oss få se hela härligheten.

Europamästarna England hade så gärna velat bli också världsmästarna och jämna ut guldfördelningen också i sitt hemland (herrarna har inte tagit ett VM-guld sedan det enda 1966) men spanjorskorna var bättre till slut i spelets alla delar.

En del av anfallsspelet stundtals så bra att man trodde att det var herrfotboll man såg.

Så slutade en storstilad VM-turnering på allra finaste sätt.

Allt kändes större

På många sätt var detta damernas fotbolls-VM borta i Australien och Nya Zeeland en brytpunkt. 32 lag för första gången, en rejäl slant till alla inblandade spelare (svenskorna kunde växla in sitt brons mot nästan två miljoner per person), publiksiffrorna rekordstora, TV-intäkterna också. Inte ens Svenska Fotbollförbundet kunde längre förneka att tjejerna är en tillgång också rent ekonomiskt. Allt kändes större på något vis, mera äkta. Publiken gjorde förstås sitt.

Jag har redan prisat den australiska som den finaste i hela världen. Jag tyckte en bit in i turneringen att till och med domarna blivit bättre. Sedan dök upp det några riktiga ”blajas” och då var det som vanligt igen. 

Jag har skrivit det förr; hur kan man ta ut domare från länder som knappt vet att tjejer också spelar fotboll. Varför kan man inte bara ta de bästa, oavsett kön. Utbildningen av domare i världen skall ju inte ske under en VM-turnering.

Årets VM blev det tunga (oväntade) fallet för många stora  fotbollsländer, publika (och sportsliga) genombrott för lag från Colombia, Marocko, Nigeria, Sydafrika, Jamaica som alla gick vidare från sina grupper.

Fifa-presidenten Gianni Infantino - i vars glans den svenske fotbollsbasen Fredrik Reinfeldt fick sola sig några timmar under bronsmatchen - fick skit för att han i ett tal uppmanade kvinnorna att ta för sig. Jag är som bekant ingen vän av diktaturkramaren Infantino men vi kommer ändå (om än motvilligt) att tvingas tillskriva honom, att han vid sitt presidentillträde lovade stora förbättringar till damfotbollen och att den här VM-turneringen ändå bekräftade att han hittills hållit sitt löfte.

Var är det gamla öst?

Och det är ju inte (bara) han som nu skall förvalta det som den här VM-turneringen måste inspirera till. Det är ett ansvar för regimer, klubbar, politiker, företagare i länder där kvinnor alltjämt kämpar för sina rättigheter också på idrottsarenan. Den publikt, ekonomiskt och PR-mässigt största VM-turneringen i damfotbollens historia är slut. Den har varit mera fascinerande att följa än någon av föregångarna. Men för många av deltagarna väntar en brutal resa från ett liv i världens skyltfönster till hårt jobb och fattigdom.

En återgång till tomma läktare, ingen uppmärksamhet, dålig organisation, män som motarbetar, inga pengar, usla ligor - om de alls existerar. 

Här har Fifa sin stora uppgift, att med VM-turneringen som ett lockande paradis inspirera, initiera och med ekonomiska medel få igång organiserad fotboll för tjejer i alla åldrar. Det kommer att ge effekt långt utöver det sportsliga.

VM gav en vacker bild av damfotbollens stora utbredning men den är delvis falsk. Om Infantino och hans stab vill se mera än en vacker kuliss vart fjärde år måste de titta in bakom och se att där är skrämmande tomt och tyst.

Uefa borde också ha en del att göra. Hur står det egentligen till i de gamla östländerna i Europa och forna Sovjet? Inget land bland de 32 i VM. I Ryssland var damfotboll länge förbjudet. Man förklarade det med att det var för att skydda kvinnorna medicinskt med tanke på kommande barnafödande. I Ryssland har man ofta de märkligaste förklaringarna till ologiskt handlande.

Det  har stor betydelse för toppfotbollens utveckling att de stora, rika klubbarna satsat på damfotbollen. Klubbadresserna klingar lockande, höjer statusen. Men storklubbar, toppligor och VM är bara målet; den spännande vägen dit börjar där tjejer väljer bort ”kasta boll” och använder fötter, där facilieter skapas, där ungdomsfotbollen frodas, där tränare och instruktörer finner samma värde i damernas utveckling som herrarnas. Det vi ser idag är det vackra skådespelet - men det är allt det som sker innan ridån går upp som är det stora. Det är där fotbollskultur skapas.