Idrotten offer för kommersialiseringen
Det är kris i svensk idrott.Förorsakad av lättsinne och storhetsvansinne.
Det är bra att SvT uppmärksammar de ekonomiska bekymmer som tvingar klubbar att drar sig ur ligor och lägga ner.
Tjugo klubbar i sex olika sporter har försvunnit från arenan under de senaste tre åren. Fullkomligt onödigt. Och självförvållat.
Man borde inte vara överraskad. Jag är det i alla fall inte. Alltför många sporter har alltför länge försökt hänga med i idrottens kommersialisering, betalat orimliga löner, utvecklat ett alltför vidlyftigt serieprogram och försökt låtsas som att de var större och märkvärdigare än de är.
Offer för kommersialisering
Sanningen är ju att varken sponsorer eller publik är intresserade i den omfattning som krävs, men blinda för verkligheten och i brist på självrannsakan och måttfullhet har storvulna planer vävts, orealistiska drömmar fötts och till slut har man tappat proportionerna totalt.
Idrott är generellt sett ingen lukrativ bransch. Ett fåtal individuella stjärnor i några sporter kan tjäna stora pengar men för detta krävs framgångsrika, internationella karriärer.
Det är de inhemska lagsporterna som har de stora problemen. Klubbarna som fått lägga ner verksamheten de senaste tre åren kommer från fotboll, ishockey, bandy, speedway, basket, volleyboll. Utöver de tjugo klubbar som fått lägga ner finns hundratals som dagligen brottas med att få ekonomin att gå ihop. Den breda idrotten har blivit ett offer för en kommersialisering som gynnar några få, populära sporter som fotboll och hockey.
Det är framgångarna där, utplåningen av amatörismen och möjligheterna att försörja sig på spel i Allsvenskan och SHL som fått alltför många aningslösa idrottsledare att tro att också deras, betydligt mindre exponerade och arenamässigt begränsade sporter, skall ge samma möjligheter. De har tänjt sig till bristningsgränsen för att försöka konkurrera som attraktiva arbetsgivare men pengarna räcker inte till alla. Det är till slut åskådarna, sponsorerna och TV-bolagen som bestämmer. Eller rättare sagt folket.
Dags för uppvaknande
Jag har alltid förvånats över hur innebandyn bröstat upp sig och till och med startat en internationell turnering som kallas VM trots att det knappt finns en handfull nationer som kan konkurrera. Jag begriper inte hur det i dagens samhälle, med starka miljökrav, går att finansiera stora inomhushallar för den riktiga bandyn som ju sällan eller aldrig har femsiffriga publiksiffror utom under SM-finalen. Det finns också ett VM i bandy, löjligt nog, som idag, i ryssarnas frånvaro, på sin höjd borde få marknadsföras som nordiskt mästerskap. Jag nämner det inte för att förnedra - bandy är en tjusig sport - men det går inte att förföra med falska varubeteckningar. Folk är inte så lättlurade. Men det är mycket av den varan som ligger bakom den dåliga ekonomin i svenska lagsporter.
Man har klätt upp sig i allt för stora kostymer, skapat alltför vidlyftiga och geografiskt utmanande seriesystem, betalat löner man inte har råd med eftersom attraktionskraften saknas. Investering i dyra medarbetare kan bara motiveras om det i slutändan betalar sig. Det är en verklighet för all företagsamhet. Idrotten har lurat sig själv in i en pengakarusell som nu snurrar bortom all kontroll för många. Det är kanske dags att bubblan spricker och uppvaknandet sker.
En annan kravbild
Ekonomiprofessor Martin Carlsson Wall, som leder forskningscentret Sports and Business vid Handelshögskolan i Stockholm, säger att idrotten har nått en brytpunkt, att alltför många sporter marginaliserats till följd av den kommersialisering som tog fart efter Berlinmurens fall. Jag tror att brytpunkten kom för länge sedan, och att problemen accelererat successivt under ett antal år och i takt med att också mindre publika sporter och mindre orter har velat vara med och dela på den gemensamma kakan.
För många av dessa sporter hade en mera amatöristisk struktur på idrottsverksamheten i kombination med vanliga jobb alltjämt varit lyckosammare. Både sett till klubbarnas och individernas ekonomi på lång sikt. Alltför många föreningar har drabbats av hybris, jämför sig med de stora publiksporterna, kommuner försöker skaffa sig en identitet med hjälp av idrotten, ledare höja sin status. Carlsson Wall påpekar också mycket riktigt i en intervju med SvT, att man inom idrotten har för vana att ha höga krav på spelare (som säljs om de inte duger) och att sparka tränare när framgångarna uteblir. ”Inom kansli och det administrativa är det inte alls samma kravbild”, påpekar han. Det är det lätt att hålla med om.
Fyra miljoner för en bänknötare
Djurgårdens mittfältare Magnus Eriksson (med oväntat lite speltid i år) har högst lön av alla svenska inhemska fotbollspelare: 4,5 miljoner om året. Victor Edvardsen låg på 4,3 miljoner innan han flyttade utomlands och Djurgården hade sju spelare bland de femton högst betalda. Det tyder på att också de största klubbarna i den största sporten har hamnat på lönenivåer som kan bli svåra att motivera.
Malmö FF, som är svensk idrotts verklige ekonomiske muskelknutte, betalar en årslön på 4,1 miljoner för Moustafa Zeidan som numera inte ens får göra inhopp. Det finns skäl till eftertanke också hos de bättre bemedlade.
När det talas om svensk idrotts finansiering höjs alltid någonstans röster för att ta bort den s k 51-procentsregeln som garanterar att medlemmarna äger klubben. Jag säger bara: ge aldrig upp 51-procentsregeln. Jag vill inte, för en något stjärnrikare serie, ha kineser, shejker och oligarker som ägare i svensk idrott.
Jag ser hellre allsvensk fotboll så som den är nu - charmerande och underhållande - och fri från utländska lycksökare som vill förvandla också Sveriges största sport till en ”tvättstuga” där man vaskar sin smutsiga byk.
Mest lästa just nu
Östersund hade tvånget att samla in 3 miljoner över helgen. Inorska Vipers Kristiansand är det rena drömmen . I damhandbollsklubben från Kristiansand gäller ett krav om 25 miljoner på fem dagar!
Klubben har hört till elitserien sedan säsongen 2001/2002, vunnit sex norska mästerskapsguld ocherövrat tre Champions League-titlar.
N u har Vipers problem. Gigantiska, om sanningen ska fram.
Planerna på en omfattande revidering av arenor och hallar för idrott i Malmö är högaktuellt. Malmö stadion från 1958 rivs och ersätts av en ny stadion för fotboll och friidrott med plats för 8 000 åskådare, kostnadsberäknad till 538 miljoner kronor och som planeras att kunna användas tidigast våren 2029. Dessförinnan påbörjas bygget av en ny multisportarena på stadionområdet där gamla Malmö stadion rivs under 2025-26.
Löpning & livet, en av Sveriges största podcasts inom sport, går in som svensk mediapartner för Broloppet 2025. Ett unikt evenemang, som förväntas bli ett av Nordens största löparevenemang 2025, markerar även 25-årsjubileet av Øresundsbron och ska genomföras den 15 juni, med start i Köpenhamn och målgång i Malmö.
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
För andra året i rad låter kafferosteriet Löfbergs 50 värmländska föreningar dela på en halv miljon kronor.
Utan att de har gjort något speciellt just nu, utan därför att föreningarna finns, det räcker som skäl
Flera sådana företag och fler liknande initiativ, vore öänskvärt.
nya 100 000 kronor går till prenumeranten Sofia Thuvesson – och en likadan summa till Floby VK efter en ny dragning av JOYNA från ideella Folkspel.
– Allvarligt? Det är ju en fantastisk nyhet. En jätteviktig extra inkomst för oss, säger föreningens ordförande Denny Walthersson.
Närmar vi oss den dagen då ligaorganisationer som SEF, Föreningen Svensk elitfotboll med totalt 32 klubbar, SHL AB, 14 lag, har spelat ut sin roll – som en följd av A I-tekniken med självstyrande robotar vid idrottens arenor.
SEF och SHL blir mellanhänder som inte längre har någon funktion att fylla för elitlagen, ja lag i alla divisioner kommer i framtiden att ”strömma”sin egen idrott och skapa ”betalväggar”.
IFK Norrköping blir starkt kritiserat, Klubben går nu ut med Information om att det bllir en större ekonomisk förlust än väntat i det kommande bokslutet. Lägre intäkter och färre spelarförsäljningar än förväntat är skälen. Samtidigt är landslagsspelaren, Linus Wahlqvis, mycket kritisk och menar att klubben slarvade bort en övergång när hans förra radarkamrat, Alexander Fransson ville återvända till klubben, men nobbades av IFK.
Skriv kommentar