Man borde inte vara överraskad. Jag är det i alla fall inte. Alltför många sporter har alltför länge försökt hänga med i idrottens kommersialisering, betalat orimliga löner, utvecklat ett alltför vidlyftigt serieprogram och försökt låtsas som att de var större och märkvärdigare än de är. 

Offer för kommersialisering

Sanningen är ju att varken sponsorer eller publik är intresserade i den omfattning som krävs, men blinda för verkligheten och i brist på självrannsakan och måttfullhet har storvulna planer vävts, orealistiska drömmar fötts och till slut har man tappat proportionerna totalt.

Idrott är generellt sett ingen lukrativ bransch. Ett fåtal individuella stjärnor i några sporter kan tjäna stora pengar men för detta krävs framgångsrika, internationella karriärer.

Det är de inhemska lagsporterna som har de stora problemen. Klubbarna som fått lägga ner verksamheten de senaste tre åren kommer från fotboll, ishockey, bandy, speedway, basket, volleyboll. Utöver de tjugo klubbar som fått lägga ner finns hundratals som dagligen brottas med att få ekonomin att gå ihop. Den breda idrotten har blivit ett offer för en kommersialisering som gynnar några få, populära sporter som fotboll och hockey.

Det är framgångarna där, utplåningen av amatörismen och möjligheterna att försörja sig på spel i Allsvenskan och SHL som fått alltför  många aningslösa idrottsledare att tro att också deras, betydligt mindre exponerade och arenamässigt begränsade sporter, skall ge samma möjligheter. De har tänjt sig till bristningsgränsen för att försöka konkurrera som attraktiva arbetsgivare men pengarna räcker inte till alla.  Det är till slut åskådarna, sponsorerna och TV-bolagen som bestämmer. Eller rättare sagt folket.

Dags för uppvaknande

Jag har alltid förvånats över hur innebandyn bröstat upp sig och till och med startat en internationell turnering som kallas VM trots att det knappt finns en handfull nationer som kan konkurrera. Jag begriper inte hur det i dagens samhälle, med starka miljökrav, går att finansiera stora inomhushallar för den riktiga bandyn som ju sällan eller aldrig har femsiffriga publiksiffror utom under SM-finalen. Det finns också ett VM i bandy, löjligt nog, som idag, i ryssarnas frånvaro, på sin höjd borde få marknadsföras som nordiskt mästerskap. Jag nämner det inte för att förnedra - bandy är en tjusig sport - men det går inte att förföra med falska varubeteckningar. Folk är inte så lättlurade. Men det är mycket av den varan som ligger bakom den dåliga ekonomin i svenska lagsporter.

Man har klätt upp sig i allt för stora kostymer, skapat alltför vidlyftiga och geografiskt utmanande seriesystem, betalat löner man inte har råd med eftersom attraktionskraften saknas. Investering i dyra medarbetare kan bara motiveras om det i slutändan betalar sig. Det är en verklighet för all företagsamhet. Idrotten har lurat sig själv in i en pengakarusell som nu snurrar bortom all kontroll för många. Det är kanske dags att bubblan spricker och uppvaknandet sker.

En annan kravbild

Ekonomiprofessor Martin Carlsson Wall, som leder forskningscentret Sports and Business vid Handelshögskolan i Stockholm, säger att idrotten har nått en brytpunkt, att alltför många sporter marginaliserats till följd av den kommersialisering som tog fart efter Berlinmurens fall. Jag tror att brytpunkten kom för länge sedan, och att problemen accelererat successivt under ett antal år och i takt med att också mindre publika sporter och mindre orter har velat vara med och dela på den gemensamma kakan.

För många av dessa sporter hade en mera amatöristisk struktur på idrottsverksamheten i kombination med vanliga jobb alltjämt varit lyckosammare. Både sett till klubbarnas och individernas ekonomi på lång sikt. Alltför många föreningar har drabbats av hybris, jämför sig med de stora publiksporterna, kommuner försöker skaffa sig en identitet med hjälp av idrotten, ledare höja sin status. Carlsson Wall påpekar också mycket riktigt i en intervju med SvT, att man inom idrotten har för vana att ha höga krav på spelare (som säljs om de inte duger) och att sparka tränare när framgångarna uteblir. ”Inom kansli och det administrativa är det inte alls samma kravbild”, påpekar han. Det är det lätt att hålla med om. 

Fyra miljoner för en bänknötare

Djurgårdens mittfältare Magnus Eriksson (med oväntat lite speltid i år) har högst lön av alla svenska inhemska fotbollspelare: 4,5 miljoner om året. Victor Edvardsen låg på 4,3 miljoner innan han flyttade utomlands och Djurgården hade sju spelare bland de femton högst betalda. Det tyder på att också de största klubbarna i den största sporten har hamnat på lönenivåer som kan bli svåra att motivera.

Malmö FF, som är svensk idrotts verklige ekonomiske muskelknutte, betalar en årslön på 4,1 miljoner för Moustafa Zeidan som numera inte ens får göra inhopp.  Det finns skäl till eftertanke också hos de bättre bemedlade.

När det talas om svensk idrotts finansiering höjs alltid någonstans röster för att ta bort den s k 51-procentsregeln som garanterar att medlemmarna äger klubben. Jag säger bara: ge aldrig upp 51-procentsregeln. Jag vill inte, för en något stjärnrikare serie, ha  kineser, shejker och oligarker som ägare i svensk idrott.

Jag ser hellre allsvensk fotboll så som den är nu - charmerande och underhållande - och fri från utländska lycksökare som vill förvandla också Sveriges största sport till en ”tvättstuga” där man vaskar sin smutsiga byk.