Det finns starka miljöskäl för att ifrågasätta mastodontarrangemang med hela jordklotet inblandat. Och speciellt i tider som dessa.

Det finns politiska skäl för att verkligen fundera över var de olympiska spelen framledes placeras. Demokratiska länder, där folket vågar säga sitt, blir alltmera skeptiska, motståndet mot att söka spelen är lika starkt som motståndet att ge det till diktaturer.

Återanvända spel

Det finns ekonomiska skäl för att till exempel vinterspelen inte är lika attraktiva att söka längre. Påverkar inte positivt vare sig jobb eller turism så som tidigare påståtts.

Kandidater som vill/kan/förmår arrangera ett vinter-OS blir allt färre. Sju städer var villiga att arrangera OS 2014, tre var med och  slogs om spelen 2018, bara två, Peking och Almaty tävlade om årets vinter-OS. Bara Stockholm gjorde en fåfängt försök med spelen 2026 - ditlockat av ett falskt, positivt IOK som ville ha en konkurrent till redan ”förutbestämda” Milano/Cortina.

Inför 2030 nämns Sapporo (hade spelen 1998), Vancouver (2010) och Salt Lake City (2002) som tänkbara arrangörer. Tre gamla beprövade vinter-OS-städer alltså. Det är kanske ett alternativ inför framtiden; återvinning av arrangörserfarenhet, arenor och logistik. Om man inte vill gå ännu längre - av både politiska, ekonomiska och klimatologisk skäl - och permanenta spelen till någonstans i Schweiz - IOK:s hemland.

Ilskna fiender

Klimatkrisen och jordens uppvärmning är förstås lika ilskna fiender till mänskligheten som pandemier. SMHI har undersökt och analyserat den globala uppvärmningens affekter på vintrarna. Och kommit fram till att Falun, Åre och Cortina - för att ta tre exempel - kommer att ha en månad kortare vinter i slutet av 2000-talet.

Undersökningen bygger på att jordens medeltemperatur fortsätter stiga som den gjort de senaste decennierna.

Daniel Scott och hans team vid University of Waterloo i Kanada har räknat ut att bara Sapporo i Japan av de 21 städer som hittills arrangerat vinter-OS kommer satt ha klimtmässiga förutsättningar att klara av det vid seklets slut.

Framtiden för vintersporterna och vinterolympiska spel är inte ljusa.

Skidsporten blir, med de scenarier som skissas av vetenskapen, en framtida krisbransch. Det kommer inte att endast att drabba OS, övriga arrangörer och några tusen elitskidåkare. Det kommer att slå undan benen på arrangörer, vinterturismen, hotell, restauranger, liftar, klubbar, skidtillverkare och andra skidanknutna branscher. Ja, kanske till och med påverka folkhälsan om snölandskapet blir en allt ovanligare biotop.

Snökanonerna mullrar

Det blir i framtiden politiskt omöjligt att ur miljösynpunkt motivera konstgjord snö i så stora mängder att det kompenserar vad som går förlorat när Moder Jord ”sparkar bakut”.

I Peking mullrar snökanonerna för fullt. Så kan vi inte hålla på.

Det var vid kongressen i Kuala Lumpur 2015 som Peking, med 44 röster mot 40, slog ut Kazakstans motkandidat. Då hade Krakow, München, Lviv och S:t Moritz/Davos sagt nej, Sveriges Olympiska Kommitté gjort ett försök men Stockholms stad förkastat idén. Oslo hade lämnat in en officiell ansökan - men drog sig ur.

Den 4 februari tänds elden i Peking. Är det verkligen ett OS vi vill ha nu? Är det inte en enda vinnare över den förbannade pandemin som står högst på önskelistan. Den pandemi som tennismiljardären Novak Djokovic egoistiskt nonchalerar,  påhejad av fotbollsmiljardären Zlatan Ibrahimovic. Korkat, osympatiskt och illojalt.

Hela OS-tanken faller

Hela världens vintersportelit på ett ställe. Som skall hålla avstånd. Hur gör man det i en hockeymatch? Senare tid har med all önskvärd tydlighet visat att lagsporterna, handbollen, fotbollen och ishockeyn totalt misslyckats med att hålla smittan borta. Det kommer inte att gå i Peking heller.

OS känns just nu som det dummaste man kan hitta på under en galopperande smitta.

”Om det viktigaste under OS är att folk inte skall få vara nära varandra, så faller hela tanken med att ha ett OS”, skriver den alltid sansade och kloke DN-krönikören Johan Esk.

Reglerna blir så hårda, avspärrningarna så omfattande, alla sorters begränsningar så genomsyrande och testerna så många, att det kommer att kännas som ett pandemifängelse istället för en idrottsfest.

Esk har beslutat att inte åka till Peking. Jag har alltid haft principen att journalister aldrig skall bojkotta eller avstå från att rapportera ens från de jävligaste platser.

Men den här gången hade jag gjort som Esk. Får du inte möjlighet att ge en annan bild från OS än den som TV-tittarna ser därhemma - då kan du lika gärna bli en av dem.