Jag hade precis börjat bevaka det svenska landslaget i fotboll när den blonde Ronnie från Söders Hammarby gjorde landslagsdebut som 19-åring 1968. Jag tyckte han hade lite konstig dialekt för att vara en av södergamängerna. Det var innan jag fick veta att han var född i Malmö och kom till Stockholm först som 13-åring. Han skulle till slut återvända till Malmö och var en period målvaktstränare i MFF. Vid sin död bodde han i Beddingestrand.

Hans livs match

Jag hade de bästa kontakterna med dåvarande förbundskapten Georg Åby Ericson (vi skrev en bok tillsammans) och hade därför särskilda privilegier när det gällde umgänget med landslaget. Det gick alltså an för mig att stega upp på Ronnie Hellströms hotellrum för privat intervju. Han var alltid lika charmfull och tillmötesgående.

Han VM-debuterade 1970 i Mexiko och stod inledningsmatchen mot Italien, vars segermål den blott 21-årige  debutanten fick ta på sig. Det blev inga fler matcher i den turneringen men revanschen skulle komma.

Det blev ytterligare två VM-turneringar, i Västtyskland 1974 och Argentina 1978.  Ronnie blev uttagen i världslaget båda gångerna efter gruppspelet. Den första stora, internationella framgången kom 1974 med ett svenskt stjärnlag som tog en femteplats, mycket tack vare Ronnies stora målvaktsspel. Han höll nollan i de tre gruppspelsmatchrna.

Den svåraste, mot Holland i Dortmund, slutade 0-0 men var ett bombardemang från Johan Cruyff, Neeskens, Rep och de andra storheterna i ett Holland som sedermera gick till VM-final. Matchen måste vara Ronnies främsta insats av många fantastiska under 77 landskamper. Det var hans livs match i blågult. 

I mina ögon är Ronnie Hellström Sveriges främste målvakt genom tiderna.

Han vann Guldbollen 1971 och 1978.

Den store idolen

Han var stor hjälte i Hammarby (169 A-lagsmatcher), det märktes inte minst när vi bestämde träff och sattes oss för intervju i lobbyn eller matsalen på hotel Flamingo i Solna som då för tiden var fotbollslandslagets ”hem” när matcherna spelades i Stockholm. Det visaste sig svårt att få vara i fred. 

Det var inte så vanligt på den tiden att flickor kom och ville ha autografer men Ronnies gick utanpå det mesta. Grabbarna beundrade honom, flickorna älskade honom. Hans blonda hår, hans vänliga ögon, hans sneda leende, hans vänliga bemötande.

”Nej, det här går inte, vi går upp på mitt rum”, sa han. Vi kom ingen vart med intervjun. Uppvaktningen för enträgen.

Det var han och Ralf Edström som stod högst i kurs i landslaget hos den unge generationen.

1974 värvades han till FC Kaiserslautern i tyska Bundesliga. Han stannade i tio år. Spelade 266 matcher och blev ett stort namn i västtysk fotboll. Det var på den tiden ganska ovanligt att svenska målvakter fick proffskontrakt utomlands. Ronnie och den snabbe Roland Sandberg blev uppskattade klubbkamrater i den tyska klubben. Ronnie hade skrivit på redan före VM. Efter succén där hade han säkert kunnat få ett ännu mera lukrativt kontrakt i en ännu större klubb. 

En unik hyllning

Anbuden kom men Ronnie Hellström var en hederlig man som stod för sitt ord och han blev kvar tio år i Kaiserslautern. Han hade gjort sig så populär med sin målvaktsstil, sin räddningsprocent och sitt charmfulla sätt att hantera fansen, att han, när hans karriär var över, tillägnades en s k recettmatch, ett hedersevenemang för en uppskattad stjärna. En match med en massa stora spelare inblandade. 

Tysklands störste inom fotbollen, både som spelare och ledare, Franz Beckenbauer, ställde upp. Han sa en gång att Ronnie var en av de allra bästa målvakter han mött. Matchen drog 35 000 åskådare och alla intäkterna tillföll Ronnie. Det var unikt. Han var den förste icke tysk som förärades denna hedersbetygelse. 

Det var inte lätt att vinna tyskarnas hjärta, man favoriserade gärna sina egna, ”utlänningarna” fick minsann visa stordåd för att vinna folkets kärlek. 

Ronnie var varm och vänlig, artig och juste, han stod vid sitt ord och behöll hela livet sin ödmjukhet och en tacksamhet över att livet hade velat honom väl och låtit honom lyckas. 

Han behandlade alla lika och med respekt. Vid möttes lite då och då i diverse sammanhang också nere i Skåne, han behöll sitt öppna, ödmjuka sätt livet ut.

En stor målvakt, en stor människa. Jag är glad att ha känt honom och ledsen över att han inte längre finns.