Det är tufft att vinna skidlopp. Det krävs extrema krafter och alldeles speciella tävlingshjärnor. Det är extra svårt när tävlingarna går på hög höjd, där luften är tunn, där det är tyngre att andas och när dessutom kylan biter och den tröga, konstgjorda snön uppenbarligen ställer till det för dem som skall ge skidorna supersmörjning.

Och det är den andra saken som skrämmer; svenskarna verkar inte riktigt förberedda, snarare överraskade av förhållanden som de uppenbarligen inte behärskar.

På den smala eggen

Men Frida Karlsson är en fråga för sig. Hon är extrem, hon har inga spärrar, hon har tidigare visat att hon inte klarar balansen mellan kaloriintag och förbränning. Hon kämpar hela tiden på den smala eggen. Det är en farlig promenad på gränsen mellan himmelsk eufori och avgrundsdjup.

Det vi sett i två lopp i Peking är inte friskt. Och Fridas mamma Mia brukar ju använda de orden när dotterns problem kommit på tal: ”Elitidrott är inte sunt.”

Efter både skiathlonloppet och 10 kilometer klassisk stil har Frida Karlsson klappat igenom totalt. Plågad, avsvimmad, med minnesförlust, utmattad och frusen. Elitidrott må vara osunt men det här är sjukt.

Om en så bra skidåkaren ligger stupad efter att ha vunnit är det en sak. Men när en så gudabenådad skidtalang, som slagit självaste Therese Johaug två gånger den säsongen, kollapsar, svimmar, tappar all energi, fryser, måste hjälpas bort från slagfältet och tas om hand av läkare - efter att ha kommit på tolfte plats och förlorat till Johaug med en minut och 21 sekunder på en mil; då borde alla varningsklockor ringa.

Att pressa sig nära gränsen för medvetslöshet för att bli tolva, ja, då behöver man inte inte ha några studieskulder från tiden på medicinska fakulteten för att förstå att något är galet.

”Det är en superkraft”

Det som skrämmer lite extra är att Frida själv ser det som en tillgång, som en superkraft att kunna ta ut sig -. och svimma. ”Det kanske inte är sunt men jag kan ta ut mig.”

Det är tyvärr lite symtomatiskt när man balanserar på den farliga gränsen mellan för lite näringsintag och för hög kaloriförbrukning. Det kan vara ett riskabelt förstadium till en svårare sjukdom och ofta är det en skev kroppsuppfattning som spökar. 2019 fick Frida Karlsson tävlingsförbud just av de här skälen. Farligt nära att hamna på fel sida gränsen. Överträning, otillräckligt näringsintag. Då var hennes reaktion: ”Jag förstod inte felet, varför var det farligt när jag fortfarande kunde åka.”

Det är ett uttalande som skrämmer. Hon måste ha hjälp för att förstå att så går det inte att fortsätta. 

Och hur lät det från Svenska Skidförbundet då: ”Det finns parametrar som sammantaget gör att vi tar det här beslutet” löd det officiellt. Varför inte bara tala klartext: Frida har tränat för hårt och kommit efter med sitt näringsintag. Den obalansen är farlig, måste korrigeras och därför stoppar vi henne från att tävla för att komma tillrätta med sin hälsa.”

Väcker förvåning

Man kan inte hysch-hyscha bakom en massa omskrivningar. Det här är allvarliga saker. Det handlar om en elitidrott på sin yttersta spets och jag är förvånad över att den medicinska kontroll och service som sägs vara så bra, inte på ett tidigare stadium kunde kontrollera/korrigera en medlem i landslagsgruppen innan näringsunderskottet var så uppenbart och oroväckande. Det är bara en av flera medicinska frågor som Skidförbundet hanterat på ett sätt som väcker förvåning.

I augusti i fjol tvingades Frida dra i handbromsen igen. Sliten och överbelastad. För hård träning, för dålig återhämtning. Hur står det till med den kontinuerliga kontrollen av åkarnas hälsa egentligen? 

Frida Karlsson är en extrem toppidrottare med enorm träningskapacitet, en extraordinär förmåga att pressa kroppen under tävling. Men ingen skall behöva svimma och tappa minnet för en medalj. Ingen skall behöva balansera på en farlig knivsudd mellan framgång och kollaps. De som har svårt med balansen måste få det stöd de behöver. I tid.