Joe Biden flaggade häromdagen för att USA kommer att låta sina aktiva idrottare fara till Kina men att man gärna går i spetsen för det som kallas ”diplomatisk bojkott.” D v s, man skickar inga officiella regeringsrepresentanter dit.

Kina rasar förstås mot besluten.

Klara besked av Johnson

Australien, Kanada och Storbrittanien har hakat på. Flera lär följa efter. Storbrittaniens premiärminister Boris Johnson lät under onsdagen meddela att varken ministrar eller tjänstemän kommer att följa med de tävlande till Peking.

De de bojkottande länderna främst vill markera mot är Kinas sätt att hantera frågor som öppenhet, mediafrihet och oberoende rättsväsende.

Man kan hoppas att land efter land nu, snart, följer efter så att den tilltänkta, politiska statsmannaläktaren gapar tom när det blir dags för spelens invigning den 4 februari nästa år. Den 20 februari släcks elden.

Sveriges statsminister Magdalena Andersson har fått frågan om Sveriges inställning och svarat att det är en fråga som regeringen bör diskutera snarast. Utrikesminister Ann Linde skall väl också säga sitt och naturligtvis är det logiskt att ställa frågan till den nye idrottsministern, Anders Ygeman, även om han inte alls har någon beslutsrätt i frågan. Han har inte mera makt än en röst i regeringen precis som alla andra ministrar.

Ett ynkligt uttalande

Men ett svar gav i alla fall Ygeman när han fick frågan om Sverige skulle haka på USA:s och Storbrittaniens linje. Ett mer än märkligt, för att inte säga ynkligt, svar.

Så här sade Ygeman: ”Vi vet ju inte ens om det är möjligt (med avseende på coronan) att åka dit.”

Det hade varit bättre att bara säga: vi har inte bestämt oss än.

För huruvida pandemin sätter stopp för resandet eller inte kan väl inte påverka vad regeringen skall tycka om tjäna eller hur de tänker förhålla sig. Väntar de och hoppas att slippa ge besked så det kan gömma sig bakom ett reseförbud byggt på internationella pandemiregler?

Det vi förväntar oss är att Magdalena Anderssons regering klart och tydligt går ut och säger: ”Eftersom Kinas representanter tydligt säger att idrotten och politiken inte skall blandas ihop så gör vi dem till viljes genom att skicka idrottarna dit men inte politikerna.”

Representanten för det kinesiska utrikesdepartementet, Zhao Lijian, har nämligen, apropå signalerna från USA och flera länder, sagt följande: ”Att politisera idrott är emot den olympiska andan och skadar idrottens intressen över hela världen.”

Hoppas på Kungen

Som om Kina hade någonting att lära världen hur idrott och politik inte skall blandas ihop.

Idrotten och politiken, inte minst den olympiska, har varit tätt sammankopplade sedan de första olympiska spelen i Atén 1896. Och är det något land som politiskt styr sin idrott och använder den som propagandamedel i det politiska stormaktsspelet, så är det Kina.

Det finns ingen anledning för politiker att åka. Där öppnas inga möjligheter för dialog, för protester, för påverkan. De politiska representanter som åker till olympiska spel har ett program utstakat och bestämt av värdlandet, de har ingen som helst diplomatisk chans att göra någonting annat än att dansa med runt guldkalven och göra det som den kinesiska regimen vill; ge ett erkännande till landet och legitimera regimens sätt att leda det.

Nu hoppas jag på Kungen. Att han går i spetsen som en Monark bör göra. ”Jag och drottningen, kronprinsessan och prins Daniel kommer inte att resa till de olympiska spelen i Kina.” Han kan ange hälsoskäl eller vad som helst om han nu inte vill (får) göra ett politiskt statement. Men han skulle kunna ge en vägledning till velande politiker.

Ingen egen minister, tack!

Begreppet idrottsminister har alltid diskuterats. Regeringar har alltid fått kritik för att man behandlar idrotten styvmoderligt genom att låta idrotten fladdra runt bland ministrar som har betydligt tyngre frågor i sin portfölj.  Jag tycker att den hörde bättre hemma i kulturdepartementet än som nu i Ygemans migrations- och integrationsdepartement. Har sett en del populistiska idrottstyckare nästan hånfullt uttrycka sin besvikelse över att idrotten inte har ett eget departement och en egen minister. Det skall den inte ha.

Idrottsrörelsen är ingen statlig myndighet. En gång i tiden fanns det som kallades ”regeringens ombud”, alltså av regeringen utsedda ledamöter i Riksidrottsstyrelsen. En sorts övervakande politruk-funktion av gammal öststatsmodell. Den lyckades idrottens högsta organ själv göra sig av med genom beslut på riksidrottsmötet. Idrotten ville stå fri från politisk styrning. Att återknyta tätare band med ett eget idrottsdepartement vore ett steg tillbaka.