Det var till slut bara 47 hundradelar av en sekund som avgjorde i Peking - och ändå ingen tursam seger, ingen tillfällighet. Loppet var planerat in i minsta beståndsdelar, upplägget perfekt; han var den ende som kunde köra fortast på loppets sista varv. Det var som en formgivares sista finslipning av ett magnifikt konstverk.

Det var många som hajade till när han i februari i fjol, när vi mest tänkte på munskydd och handsprit och avstånd, när vi satt i våra karantäner och kved, som vi plötsligt fick upp ögonen för en svensk världsstjärna som de flesta av oss då inte ens visste att han existerade. Han vann VM-guld på både 5000 och 10000 meter i Heerenveen i Nederländerna, skridskosportens hemland.

34 år sedan sist

En stjärna var född, en gammal pålitlig svensk vintersport hade återuppväckts. Vi visste väl då inte ens om det längre fanns skridskoåkare i Sverige. Fanns det (finns?) det ens en riktig arena för hastighetsåkning på skridsko i det här landet.

Vi vet inte så mycket mera nu heller än att Sverige i alla fall har världens bäste långdistansåkare i en sport som är så dansant vacker att skåda men med ett upplägg, heat om två och två, som känns både långtradig och rätt ointressant. Och med en svensk på guldjakt ohyggligt spännande.

Nils van der Poel har fört oss tillbaka till gyllene dagar då mästarna hette Sigge Eriksson, Jonny Nilsson, Johnny Höglin och Tomas Gustafson.

Det är nu 34 år sedan sist. Jag hade fascinerats av den envetne Tomas Gustafson från Eskilstuna. Han var också var en säregen man med ett alldeles eget sätt att hantera både förberedelser och sin omgivning. 

Poetisk i sina uttryck, vältalig, beläst och en tänkare utöver det vanliga i en sport där det gäller att trivas i ensamheten. Ett liv mitt i tidens tickande obarmhärtighet. Åkaren och klockan. 

Tomas charmade alla

Därför valde jag att vid två tillfällen besöka inomhushallen i Calgary 1968 - första gången skridskosporten flyttades inomhus i en OS-stad - och fick se hur Tomas Gustafson vann dubbla OS-guld, en bragd av största mått.

Hans far och tränare hade gått bort, han glömde sig i sina böcker och i skogarna för att orka brottas med både sorgen och det tuffa målet att vinna olympiskt guld som en hyllning till sin far. 

Det var en av mäktigaste svenska olympiska triumferna jag skådat. Tomas charmade publik och media med vältaliga utläggningar och poesiläsning på presskonferensen.

Det är något alldeles extra med de personligheter som ger den här tuffa sporten sina liv. Nils van der Poel har alla mästarens stora egenskaper och vid sidan av det ett framträdande, ett språk, en klokhet och med eftertänksamma svar som gör starkt intryck på omgivningen. Omtyckt, respekterad och upphöjd av alla han möter.

Inför OS i Peking har han varit isolerad i månader. Sovit sig in i den kinesiska tidszonen, undvikit mänskliga kontakter i den märkliga tid vi genomlevt de senaste åren, han firade jul och nyår i sin ensamhet, han sov när den svenska Idrottsgalan hyllade honom.

Speciella karaktärer

Han var 14:e man på OS 2018, slutade med skridsko för att utmana sig på andra områden. Löpning, cykel, bergklättring, fallskärmshopp. Han kom tillbaka efter ett år och blev bäst i världen. Det är en enastående, annorlunda, experimentell väg han tagit till toppen. Och med träningsmetoder och doser som skulle få de flesta att svimma bara som betraktare.

Om han varit född i en annan tid hade han förmodligen varit forskningsresande och förste man på Nordpolen. Eller på månen. 

Skridskosporten är inte stor i världen. Den kräver för mycket, isarna smälter för dem som i tidiga år vill pröva sin krafter. I Nederländerna gnetar man på men jag vet inte ens om kanalerna fryser längre. I Norge har sporten alltid varit mycket större än i Sverige, det fanns en tid när man i sportaffärerna i Oslo sålde flera skridskopar för hastighetsåkning än hockeyrör. Det är inte så längre.

Tiderna talar inte för sporter som kräver så total hängivenhet och plågsam träning. Det krävs speciella karaktärer, med förmåga att tänka bort både smärta och enformighet. Och att naket exponera sin förmåga i en krampande kroppsställning som pressar muskler i rygg och lår till det närmast outhärdliga. 

Konsten att kunna flytta smärtgränsen framför sig så att den inte hinner får övertaget och göra topprestationen omöjlig att genomföra.

Större än sin sport

Och visst är det lite pikant att i marginalen av detta idrottsliga fenomen dyker den gamle skidskyttetränaren Wolfgang Pichler upp. Utsedd av Sveriges olympiska kommitté att just ta hand om denne säregne skridskokung. Han som gjort Sverige till en av världens starkaste skidskyttenationer har nu också ett finger med i spelet när skridskosporten väcks till liv tack vare Nils van der Poel.

Pichler säger - och han hör till de värsta plågoandarna som verkat i svensk toppidrott - att han aldrig sett någon människa träna så mycket och så hårt som denna isman från Trollhättan. 

Van der Poels farfar kom från Nederländerna. Det säger väl också en del. 

På fredag körs 10 000-metersloppet. Poel är förstås storfavorit.

Men sedan? Mig skulle det inte förvåna om han efter OS meddelar att hans skridskokarriär är över. Att hans liv nu kräver andra utmaningar. 

Han verkar inte vara den typen som vill samla medaljer på hög eller som njuter av att se att bankkontot växer. Han verkar tycka att livet är viktigare än så. Och jag tror att kan kan bli bäst vad han än ger sig på. Han är större än sin idrott.

- - -

FOTNOT: Tidigare svenska olympiska guldmedaljörer i skridsko: Åke Seyffarth, 10 000 meter 1948, Sigge Eriksson 10 000 meter 1956, Jonny Nilsson 10 000 meter 1964, Johnny Höglin 10 000 meter 1968, Tomas Gustafson 5000 meter 1984, 5000 och 10 000 meter 1988.