OS.

Osportsliga Spelen.

Obehagliga Spelen.

Omicrona Spelen.

Orättvisa Spelen.

Otympliga Spelen.

Oansvariga Spelen.

Olämpliga Spelen.

Onödiga Spelen.

Osäkra Spelen.

Vi kan tyda den klassiska och vanligtvis statustunga förkortningen hur vi vill - den olympiska idén är redan förfelad och och förfalskad.

Det känns mera som ett nödvändigt ont - ”vi ställer bara in OS vid krig” - för att hålla gamla traditioner vid liv.

I själva verket är det så stora pengar på spel med TV-rättigheter och globala finansiärer inblandade att det är som vanligt: The show must go on,  pengarna först - moralen sedan. Om alls.

Ett OS i husarrest

Den olympiska byn som brukar prisas som något mellanmänskligt högtstående som inga andra evenemang i någon bransch kan matcha. Nu förvandlad till en hermetisk tillsluten bubbla som så långt det är möjligt förbjuder människor att komma nära varandra. 

Lätt konspiratoriskt kan man se det som att den snart två år långa pandemin spelar de kinesiska myndigheterna väl i händerna. Ett olympiskt spel där allting (smittan) började ger Kina möjligheter att hålla människor åtskilda så att inga obekväma möten sker. Den kinesiska befolkningen får inte ens med sina händer vidröra fordon som transporterar aktörerna i den stora showen. Pandemin legitimerar än striktare åtgärder för att hålla kontrollen strikt under spelen.

De aktiva, som skall prestera, hitta formtoppar och komma så väl förberedda som möjligt, hålla tävlingsnerverna i styr, stå ut med dopingkontroller och en komplicerad logistik, tvingas nu också förhålla sig till neutrala mobiler (inga egna), coronatester, avstånd och munskydd, isolering och utegångsförbud, vaccinkrav och dagliga testningar.  Ett OS i husarrest.

Inga rättvisa spel

Inga utländska turister får resa in i Kina, inhemsk publik är också utestängd. Hela den olympiska organisationen är förvandlat till ett slutet system, både aktiva och publik bestulna på nöjet att få uppleva den största idrottsfest de kan få vara med om i sina idrottsliv.

Det blir omöjligt, trots isolering och livet i Bubblan, att frigöra sig från obehaget att smittan ändå kryper in genom springorna. Trots försiktighetsåtgärder har vi den senaste tiden sett hur idrotten drabbats hårt av smittan. Det är i praktiken omöjligt, trots att Kina säkert är expert på att styra upp ett samhälle med strikta restriktioner även vanligtvis, att hålla viruset utanför. En malande oro kommer att vara en försvårande omständighet i varenda trupp.

Pandemins kännetecken är att den slår till annonserat och osynkroniserat över världen. Förutsättningarna har varierat från land till land, smittans intensitet och spridning likaså, åtgärder och restriktioner har knappast varit desamma någonstans, sjukdomar och död har drabbat olika, förutsättningar för tävlingar och träning har varierat allt eftersom regeringar och smittskyddsansvariga hanterat pandemin.

Det blir inga rättvisa spel i Peking.

Färre ögon och öron

Åtgärderna för genomförandet försvårar för alla, det är ett praktiskt och logistiskt Mission Impossible som arrangörerna står inför, besvärande och irriterande för alla inblandade. Ett olympiskt spel är ett organisatoriskt jättepussel också i vanliga fall. Alla måste vara på sin vakt. Rädslan ett obehagligt sällskap.

Brott mot mänskliga rättigheter, förbud att uttrycka sina åsikter borde självklart diskvalificera länder från att stå som värd för ett demokratiprojekt som de olympiska spelen.

Därför är det Olämpliga Spel, Osäkra Spel, Onödiga Spel som de kommande veckorna kommer att televiseras ut till världen. 

Risken för smitta och rädslan för att hamna i karantän har också gjort att flera mediebolag låtit många av sina tilltänkta utsända medarbetare stanna hemma. Det betyder färre ögon, färre öron som kan se och lyssna in allt som sker utanför de bilder som vi inte heller kan lite på. Jo, det vi ser kanske, men inte det vi hålls utanför därför att kameran riktas åt annat håll.

Framtiden kräver att de internationella idrottsförbunden ställer högre krav på den Internationella Olympiska Kommittén. Den har snart förverkat sitt förtroende med sin blindhet och aningslöshet.

Ingen kan kritisera

Det måste också sägas att de svenska representanter, som borde kunna stå för demokratiska influenser och ifrågasättande inom IOK genom åren inte heller gjort sitt jobb. De har sugits in i rörelsens heliga krets, upphöjda och upprymda över rörelsen storhet, rikedom och makt och burit munkavle långt innan pandemin så krävde.

Sveriges nuvarande IOK-representant Gunilla Lindberg, ambitiös och duktig och med stort förtroende efter sina många år (sedan 1996) som medlem, tror alltjämt att det går att med idrottens hjälp blidka och förändra en diktatur som Kina. 

Man för inga sådana samtal på besök i ett sådant land. Speciellt inte nu när alla spontana möten är uteslutna. Man säger inte sin innersta mening, man klagar inte över bristande demokrati på plats i Kina. Man vill hem när spelen är slut. Inte riskera repressalier. Det är heller ingenting vi kan kräva av idrottarna.

Osmakliga Spelen invigs trots allt den 4 februari och blundar vi för allt annat öppnar vi väl trots allt en ögonspringa för att se när Maja Dahlqvist sprintar ifrån världseliten och omicronarméerna och vinner en välförtjänt guldmedalj. Blunda för det jävliga och leta efter ljuset har vi ju blivit rätt bra på.