När jag gjorde mitt första OS på plats, Innsbruck 1976, blev två ynka bronsmedaljer det enda truppen skrapade ihop. Ingemar Stenmark i storslalom, Benny Södergren på femmilen.

På 80-talet lyftes Sverige av Ingemar Stenmark, Gunde Svan, Tomas Wassberg och Tomas Gustafsson i första hand.

I Albertville 1992 tog Pernilla Wiberg det enda guldet, i Lillehammer två års senare var det Pernilla igen och Tre kronor som guldbehängdes. I Nagano 1998 och Salt Lake City 2002 blev det inte ett enda guld.

Tack till Blomman

Att det vände med början i Turin 2006 kan vi tacka Norge och den dåvarande idrottsministern Leif ”Blomman” Blomberg för.

Norge hade kammat noll i Calgary 1988 och startade sin Olympiatoppen med sikte på sitt eget OS 1994. Med sporterna samlade under ett tak, med forskning, korsbefruktning av kunskaper, experthjälp på alla plan. Succén var pyramidal. Nio guld (20 medaljer) redan i Albertville 1992, 10 i Lillehammer (26), 10 i Nagano (25) och värst hittills, 13 guld i Salt Lake City 2002.

Under spelen i Nagano 1998 stod jag en kväll på en bjudning vid ett bord tillsammans med dåvarande idrottsministern Leif ”Blomman” Blomberg. Japanska läckerheter men också svensk sill. Den lockade Blomman mest och vi klämde ett par snapsar. Plötsligt sa han: ”Ja, vad faen gör vi åt det här, Stolt.” Med avseende på det torftiga utfallet.

Vi hade träffats några gånger innan, jag gillade hans raka, lite burleska stil. ”Det är ju ingen mening med att vi håller på och söker olympiska spel om vi inte har några konkurrenskraftiga tävlande”, tyckte han.

Så jag sa: ”Ja, du får väl gräva djupare i regeringskassan och slanta upp lite extra.”

Det var alltså i februari 1998. Blomman lämnade Japan, åkte hem till Nordiska rådets miljökonferens i Göteborg, fick en stroke på sitt hotell och avled på Sahlgrenska sjukhuset den 2 mars.

En lyckad OS-satsning

Men då hade han redan hunnit plantera idén om ett specialstöd till Sveriges Olympiska Kommitté på 70 miljoner under förutsättning att Näringslivet satsade lika mycket.

Det blev hans efterträdare Lars Engqvist som fick presentera den svenska, olympiska toppsatsningen, en lite luddigare kopia av den norska modellen, och näringslivet och staten, precis som på Wallenbergs och Erlanders tid, slog påsarna ihop för Sveriges bästa.

När vi hade börjat misströsta på svensk vinteridrott kom plötsligt det fina utfallet i Turin 2006 som en direkt följd av en mera genomarbetad satsning på topp och talang med den duktige, framsynte sportchefen på SOK, Stefan Lindeberg, i spetsen.

Med Sandra Näslunds seger i skicross är guldkvoten (7) från Turin och Pyeongchang tangerad. 

Det är i samarbete med en rad partners som SOK idag finansierar stöd och experthjälp till elit och framtidstalanger.

SOK:s parters idag ärt: Svenska Spel, Toyota, Uniqlo, Discovery, JetSet sport, Speelacy, Nordea, Postkodlotteriet, Apollo, Bridgestone, Caro Berris, Flowlife, Hestra, NeH, Nordic Choice Hotels, Performic, Skanska, Tretorn, Vinge, IOK Top Partners, Skistar.

Sikte mot tjugo medaljer

SOK:s uttalade sportsliga mål för vinter-OS 2026 och sommar-OS 2028 är tjugo medaljer, varav minst fem guld.

23-åriga Sandra Näslund, en ung tjej i en ung sport. Hon var bara elva år när fartgrenen skicross debuterade på det olympiska programmet i Vancouver 2010. Fyra år senare kom hon femma i Sotji, för fyra år sedan fyra i Pyeongchang och nu stod hon pall för det enorma tryck hon haft på sig som en av Sveriges största guldfavoriter. Minst sagt imponerande.

Jag kan inte säga att jag bryr mig särskilt mycket om de nya sporterna på de olympiska programmet men eftersom jag är lite fascinerad av speedway får jag lite av samma känsla vid skicross. Fyra till start, snabba heat, hög fart, fräcka manövrar, våghalsigt. Ja, rent av farligt.

När Sandra OS-debuterade tog Anna Holmlund brons. Hon blev tyvärr ett offret för de höga riskerna i en rätt brutal fartgren. Hon har jobbat sig tillbaka till ett liv men inte till det liv som var utstakat för henne. Spänning och farliga liv hör tiden till. Sandra vet vilka risker hon sällskapar med.

Man har ofta kallat Internationella Olympiska Kommittén för en försoffad, dammig skara gubbar. Den bilden stämmer inte heller längre och man kan i alla fall inte anklaga den för att vara reaktionär längre i sitt sätt att se på idrott. Man har bjudit in både skidans luftakrobater och riskbenägna fartdårar. För att flirta med en yngre generation förstås men också för spektakulära, publikvänliga och ekonomiskt intressanta TV-sändningar.