OS är i lika hög grad världens största idrottsevenemang trots att SvT inte har sändningsrättigheter.

Nu verkar de bestämmande på Sveriges Television - jag förstår att sportchefen Åsa Edlund inte har hela makten - inse att det räcker med en bevakning i nyhetskanalerna men den är inte mera omfattande än från vilken allsvensk omgång som helst.

Det mest självklara

Man har fotbollsmagasin och hockeymagasin och intensiv bevakning av innebandy och damfotboll, juniorhockey och allt möjligt men viker ner sig totalt när världens mest åtråvärda medaljer fördelas, det svenska intresset är stort och ökar med framgångar och otäcka kollapser.

Ett dagligt OS-magasin hade varit det mest självklara. Nu när man dessutom har en massa tillgänglig personal och pengar sparade eftersom man inte behöver lägga dem på en dyr TV-produktion från Peking.

Det är helt obegripligt att Sveriges Television inte inser att det går att göra massor av bra program om och runt de olympiska spelen utan att ha tillgång till direktsändningar.

Korta nyhetsklipp finns det tillgång till men framför allt ett outsinligt material att sätta tänderna i för kommentatorer, experter, historiker. Det finns så mycket fascinerande runt OS att berätta. Jag vet, för jag har botaniserat rejält i den olympiska historien inför mina böcker, ”Ingen lek utan eld” och ”Ringar av is” om de olympiska spelen som Bonniers gav ut 2004 och 2010. 

Det vimlar av fantastiska historier som kan användas för att ge perspektiv och bakgrund till det som nu sker. Inte minst hur spelen utnyttjats genom åren, den tydliga politiska kopplingen, den ekonomiska utvecklingen, de tekniska framstegen, skandalerna, hjältarna, IOK:s handfallenhet, uttagningar, förberedelser etc.

Mycket att nysta i

Ett dagligt OS-magasin hade SvT varit skyldigt sina tittare.

Sammanfattningar och redovisningar, intervjuer, debatter och kommentarer, reportage från Kina, djupdykningar i historien. Samtal med gamla hjältar, sporternas utveckling, OS-programmets utvidgning och förnyelse, de nya idrotterna som kan förklaras. Kritik och analyser som Jonas Karlsson och hans Discovery-gäng inte bryr sig om i sin smetiga hejaklacks-produktion. 

Inte minst hade det funnits anledning att gräva oväntade bakslag i skidor och skidskytte, i Frida Karlssons kollapser vars allvar man inte tycks inse, i Charlotte Kallas och Calle Halvarssons medverkan och mycket annat.

Det finns hur många trådar som helst att nysta i men på SvT hänvisar man till sin sajt, till sin app, till morgonsändningar och sportnytt. 

Det enda som SvT har presterat är ett yrvaket samtal före spelen mellan TV-sportens Mats Nyström, Riksidrottens ordförande Björn Eriksson, förre stavhopparen Al Hadji Jeng och någon från Amnesty som jag inte ens minns namnet på. Hon hade heller inget väsentligt att säga som jag lade på minnet. 

Programmet handlade naturligtvis om bojkotters effekter och om det var lönt eller ens möjligt för svenska och andra deltagare och ledare att protestera mot den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Kina. Alltså ett program som man vet inte kommer någon vart, som inte betyder något, som bara är en pliktskyldig markering från SvT:s sida. Ett totalt meningslöst magasin dagar innan spelen.

Säljer till högstbjudande

Sveriges Television har tidigare uppgivit att man lade ett bud på OS-rättigheterna för 2018-2024. Det var också bara en markering. Titta, vi försöker. Fast alla - inte minst på Sveriges Television - vet att de ekonomiska  musklerna inte finns att på långa vägar matcha det som Discovery Communications kunde hosta upp för de europeiska rättigheterna.

SvT hade tillståndet att direktsända de olympiska tävlingarna mellan 1960 och 2012. Då var både ekonomin och inställningen från Internationella Olympiska Kommittén en helt annan. Då gick den europeiska TV-unionen EBU in och köpte de europeiska rättigheterna och summan delades sedan mellan alla medlemsländerna. Då var priset ett annat och, framför allt, IOK ville ha sin produkt spridd till så många tittare som möjligt i världen, då fanns en sorts ädel, demokratisk tanke om att denna världens största idrottsfest skulle vara tillgänglig för alla.

Sedan insåg IOK att de själva kunde göra en bättre affär genom att sälja en egen produktion till högstbjudande. Och att, helt i tidens anda, ta kontroll över sändningarna och styra dem dit man vill.

Den olympiska tanken förfelad än en gång.