Malmö FF har gjort sig känd för många saker. Bland annat att byta tränare ofta än vad som borde vara hälsosamt för en klubb som vill bygga långsiktigt för att ta nästa steg i hackordningen ute i Europa.

På de senaste tio år har klubben avverkat sex tränare. Det är högst anmärkningsvärt och visar att Allsvenskt guld inte är nog.

Guldtränare sparkades

Rikard Norling, Allan Kuhn och Magnus Pehrson tog alla tre guld med MFF. De fick avsked på grått papper ändå. Efter bara ett år i klubben.

Man kan fundera på varför?

Det är inte lätt att vara tränare i Malmö FF. Kravbilden är sannolikt den högsta i svensk fotboll. Allsvensk seger är det givna målet för varje tränare, internationellt gruppspel likaså. Bäst i Norden är en position MFF vill hålla över tid, ett närmande till Europas B-skikt är ett outtalat önskemål.

Det är många som vill styra och ställa i MFF. Klubborganisationen bara växer. Cheferna blir bara fler och fler. Där finns en ordförande, en vd, en sportchef (till nu Daniel Andersson som emellertid avancerat till sportdirektör över hela verksamheten och ersatts av Andreas Georgsson). 

”Tufft arbetsklimat”

Många vill ha ett ord med i laget. Det finns ett ständigt tryck från f d spelare (en del kvar i organisationen) och från en trogen supporterskara som kräver resultat.

Men sex tränare på tio år är ändå för mycket. Det skvallrar om ett tufft arbetsklimat.

Jon Dahl Thomasson kom till MFF 2020 efter att en tid ha varit assisterande coach till förre MFF-tränaren Åge Hareide i det danska landslaget. Han var rätt oerfaren på tränarepositionen och visst har det hörts gnäll från folket runt klubben. Bland annat för alltför stor ombytlighet i spelsystem och val av spelare. Märkliga beslut vid laguttagningar, inte minst en alltför naiv inställning i internationella matcher. 

”Vi har enats om att gå skilda vägar”, meddelar sportdirektören Daniel Andersson.

Det ordvalet brukar betyda att klubben presenterat nya krav till tränaren inför fortsättningen, kanske har pengar varit med i bilden, förändringar man vill ha till stånd men att de inte enats om tagen. Kanske en medveten strategi för att få ett byte till stånd-

”Ett svårt beslut”

Jon Dahl själv säger att ”det var ett svårt beslut”. Man kan tyda det som att han kunde tänka sig vara kvar men inte under de förutsättningar som presenterats. Dansken har sin familj kvar i Nederländerna och kanske har han en jobb på gång där.

Eller också har MFF åter fattat beslutet att byta men att skiftet förklaras på det mildaste och mest sympatiska sättet för båda parter.

Det sägs från MFF-håll att spelet har utvecklats under Thomassons ledning. Vet inte om jag håller med om det. Jag har sett upplagor av MFF under 2000-talet som varit väl så flexibla, tekniska, anfallsglada och mera internationellt anpassade än de senaste två åren. Under Åge Hareide bland annat.

MFF vill tydligen ha mera

Men att tala om någonting annat än succé för Thomasson rent resultatmässigt går knappast. Han fick en beställning och levererade. Nu vill MFF tydligen ha mera.

Nu är ju tränarbyten inte lika dramatiska idag som förr när trupperna kunde hållas intakta år efter år. Idag är omsättningen på spelare stor men jag inbillar ändå att klubben skulle må väl av att hitta en tränare med hög kapacitet (vem vill inte träna MFF?) och med stark integritet som kan driva sin linje utan alltför mycket inblandning av chefer som vill lägga sig i.

Vill MFF ha en stark tränare med egen vilja eller en tränare som sportdirektör och sportchef kan styra efter sina viljor och intentioner.

Ett drömjobb i svensk fotboll är ledigt. Vem vågar?