Alltså: en relativt orörlig men lång (195 centimeter) uppspelspunkt i straffområdet, med armarna utfällda som vingar, med styrkan ännu i behåll, med kraft i handling och stark i luftrummet om än inte alls lika kvick och rörlig. Han hotar. Han skräms. (”Men jag bits inte”). Han kräver bevakning. Han drar från höften. Han skapar utrymme åt Kulusevski att löpa in i, han öppnar ytor för Alexander Isaks attacker. Chockstarta, slå an tonen direkt, höj rösten som De tre tenorerna i Caracallas termer under fotbolls-VM i Italien 1990 - den bästa innertrio Italien skådat sedan Gre-No-Lis dagar - och slå knockout på allt.

Även Eiffeltornet rostar

Janne Andersson vet att av Zlatan får han inte det aggressiva försvarsspel som han vill ha av alla spelare överallt på planen. Från toppforwards ner till backlinjen. Men han ställer till jävelskap med sin blotta uppenbarelse, han kan fixa straffar och frisparkar och han kan dunka in dem själv - om han nu inte blivit så ödmjuk som han låter (det tror jag inte mycket på) att han överlåter den till Emil Forsberg. Det där vet jag inte om ens Janne Andersson vågar bestämma.

Han kan inte använda Zlatan som den han en gång var för den Zlatan som idag spelar för Milan (igen) i Serie A är en man som, enligt hans egna ord, säger att ”Kroppen är äldre, huvudet yngre och jag blir snyggare”. Han kanske bara har rätt till en tredjedel men med det yngre huvudet hade han ju aldrig sagt - som på presskonferensen - att det nu är han som skall anpassa sig till alla de andra spelarna, att han inte har kommit tillbaka för att stå i centrum och vara navet kring vilket allting snurrar. Han spelar naturligtvis ner sig själv i försnacket, medveten om den begränsning i ork och rörlighet som naturen obönhörligt belastar varje mänsklig kropp med. Även Eiffeltornet rostar som bekant. 

Men som ett hot, ett skrämskott, en osäkrad granat som när som helst brisera, duger han än.

Inte bara Zlatans fel

Och när det är så, att Spanienmatchen, den avslutande i gruppspelet på söndag, måste hållas borta från allas tankar och ”en match i taget” obönhörligen gäller, så kanske Andersson borde satsa allt på ett kort.

Med Zlatan som drar till sig bevakning kan det bli succé för Isak och Kulusevski och Forsberg.

4-3-3 med lite modifikationer i rörelseschemat kunde vara en brukbar modell.

Zlatan har haft sina skador, de kommer som sagt med åren också när den starkaste utsätter sig för de ansträngningar som krävs för att hålla skenet uppe.

Jag såg honom mot Inter. Han låg inte på topp, han stod. Men det var inte bara hans fel att han inte fick någonting uträttat. Tvärtom visade matchen med all tydlighet - vilket tränaren Stefano Pioli erkände efter 1-1-matchen  mot lokalkonkurrenten - att om Zlatan skall spela så skall han utnyttjas i ett mera desperat spel. Som uppspelspunkt, som banbrytare, som ett hot som måste bevakas. Förr eller senare, när tiden medger och motståndarna tappar lite uppmärksamhet, smäller det till, pendelrörelsen fungerar, vristen hittar den rätta träffytan och bollen sitter där. 

Det är en smalare och sparsmakad repertoar som Zlatan idag kan erbjuda men i en så intressant omgivning som de unga medspelarna Isak och Kulusevski  skulle det kunna bli ett spännande samspel.

En obehaglig upptäckt

”Huvudet vill mera än vad kroppen vill. Det krockar lite där.” Så sa han på en presskonferens häromdagen.

Vem har inte upplevt den förvandlingen, så svår att ta till sig. Det är ju inte bara på en fotbollsplan man gör den obehagliga upptäckten.

Georgien är ett lag som Sverige skall slå. Inget dåligt lag men hopplöst på efterkälken i gruppen. Georgien är ett lag som Sverige kan chocka med denna mix av en oldboy och två spelare som han skulle kunna vara far till i anfallet. Mot Spanien krävs något annat. Ett infernaliskt listigt försvarsspel av samtliga tio utespelare, med list och fällor, med tuffhet och perfekt organisation, med smarta och snabbt iscensatta kontringar. Där kanske Zlatan skall hållas kvar på bänken till de sista tjugo minuterna om det krävs en slutlig, desperat forcering för att komma åt poängen som tar Sverige till den där VM-turneringen i Qatar i slutet av nästa år som vi helst hade sluppit att få uppleva.

Galningarna i Fifa - som nu försöker få förståelse för ett VM vartannat år, en vansinnig idé det också - skulle ha stoppats på ett tidigt stadium. Men det är lika svårt att få enighet i denna toppstyrda församling som i EU eller vilken miljökonferens som helst. Så nu är det bara att hålla god min i elakt spel och köra på.

Anfallstrion Zla-Kul-Is.

Den skulle jag vilja se - om så bara en enda gång.