Den stora skillnaden. Stenmark var hos oss i stugorna helg efter helg, van der Poel har plötsligt bara kommit till oss vid högst exklusiva tillfällen när vi trodde att skridskosporten var död i Sverige.

Och knappast någon har väl blivit allas Poel-are så snabbt som denne Trollhättans nya yrväder som sveper fram över isarna som en nordanvind med både iskyla och värme på samma gång.

Sök egna vägar

Liknelserna är många. Precis som Stenmark har van der Poel hela tiden sökt sina egna vägar till framgången. Stenmark, cyklade, gick på lina, sprang i backar och var noggrann in i minsta detalj. Van der Poel har också sökt sig till ytterligheterna, till perfektionen, en egen stil som gör att han bäst av alla smiter den kortaste vägen i kurvorna. Tidsinställd som ett urverk. Van der Poel är väl en mera öppen typ, villig att prata men inte för pratandes skull utan när han vill ha något sagt. Med samma eftertänksamhet som Stenmark, lite flera ord, men det var samma sak med med honom; de gånger man fick möjlighet att prata med Ingemar under lugnare former var han både öppen, tillmötesgående och med intressanta infallsvinklar.

Jag tyckte kanske att Nils van der Poel var lite onödigt pratsam när han gick ut med sitt utfall mot det Nederländska skridskoförbundet och beskyllde det för både korruption och doping när man i Peking, av allt att döma, har med sig en isexpert för att påverka ismakarna att tillverka is som bäst skulle passa dem vi tidigare kallade holländare.

Det var onödigt. Vad den där experten gjort och om han överhuvudtaget har haft ett finger med i spelet vid temperatursättningen av isen vet vi inte, det finns inga bevis för det.

”Vinner även på asfalt”

Det hade varit bättre om han tigit och gått ut till 10 000-metersloppet och låtit åkningen och prestationen tala: ”Spola vilka jävla isar ni vill, jag vinner ändå. Överlägset. Jag kan åka på vatten om ni vill, på snö om det behövs, ja kanske på asfalt om ni föredrar det.”

Hans uppvisning på 10 000 meter är något av det häftigaste jag sett. Att så klockrent gå i takt med sekundschemat, så stilrent (nåja, ett felskär blev det som fick oss att haja till) fullfölja varv efter varv, så väldisponerat att det fanns krafter kvar att gå snabbare och snabbare varv när han såg att guldet skulle han säkra bara han stod på benen men det fanns en utmaning till. Världsrekordet. Han älskar ju utmaningar i alla dess former. Det tycks vara hans enda anledning till att hålla på med det han gör, det liv han lever. Han ville bli världsmästare, han ville ha medaljerna, han ville vinna två OS-guld, han ville efter åren av  infernaliskt hård träning uppleva känslan av att stå på prispallen med den tyngsta medaljen som går att vinna, lyssna till nationalsången och känna den känslan som måste vara obeskrivlig; att klara det som han under många år föresatt sig. 

Som en kattmjuk snöleopard

Han var ensam i hela universum de där sista, magiska varven när han nästan fick klockan att sakta sig så att den också skulle ge plats och tid till att ett nytt mästerverk fullbordades.

Det var ett så vackert konstverk han ritade upp med sina rispande skär med sin klapprande sko. 

Skridskosporten är inte stor i världen, i Sverige han väl inte fler utövare än vad som kan räknas på några händer, den är undangömd i TV-tablåer och resultatlistor men den är oerhört vacker att skåda. Det är som att se en kattmjuk snöleopard smyga fram, tyst, fjädrande lätt, harmonisk i sin ensamhet på jakt efter vad livet har i beredskap.

Jag hade turen att se Ingemar Stenmark Stenmarks fyra guldåk på plats i Lake Placid 1980, jag valde skridskorna ur den digra OS-menyn i Calgary 1988 och fick se Tomas Gustafson ta guld på de båda långa distanserna i OS. Säregna dubbelbragder av alldeles säregna idrottsmän.

Nu slutar han  - kanske

Nu finns det två svenskar bland de åtta i hela den långa, 98 år gamla skridskohistorien som vunnit båda långdistansgulden under samma OS. De övriga heter; Hjallis Andersen, Norge 1952, Ard Schenk, Nederländerna 1972, Eric Heiden, USA 1980, Johann Olav Koss, Norge 1994, Gianni Romme, Nederländerna 1998, Jochem Uytdehaage, Nederländerna 2002.

Jag skrev det efter det första guldet; han slutar nog efter OS i Peking. Efter 10 000-meterstriumfen gav oss Nils en hint om att så kan det bli. Man behöver inte bestiga Mount Everest två gånger. Men han gav inget klart besked. Han skulle tänka över det. Det är ju sådan vi har lärt känna honom den korta tiden vi varit ”Poel-are”. Han gör inget övertänkt. Allt planerat in i minsta detalj. Det är inte skridskoåkningen han vill borta ifrån. Det är det grymma jobb som måste göras mellan istiderna. Han vill mera med sitt liv än att repetitivt plåga sig dagligen, i månader i väntan på den store föreställningen.

Han är en av de mest spännande och fascinerande idrottsmän vi haft. Bragdguld? Ja, vem skall kunna konkurrera?