Idrottens jämställdhetsfrågor har fått en ny plats i rampljuset. Vi diskuterar ekonomiska och sportsliga könskillnader, bristen på kvinnliga tränare och avsaknad av stöd i samband med graviditet. 

Ändå enorm skillnad

Vi konfronterar tabun runt kvinnors kroppar, mens och hur idrotten fortfarande främst är inrättat efter män. Somliga frågor leder snabbt till förändring, andra kan vi diskutera i årtionden utan att någonting händer.  

Som längdskidåkare har jag på nära håll följt en fantastisk förändring över hur vi värderar våra kvinnliga idrottare. 

Från en damskidåkning som under 1990-talet inte ens ansågs värd att titta på. Där damernas världscup sändes i ett fem minuter långt sammandrag före herrarnas direktsändning. 

Till något som har blivit lika självklart i folks medvetande som den manliga skidåkningen. Damskidåkningen har fått ett större utrymme på den mediala kartan och de bästa svenska damerna har blivit minst lika stora som de största herrarna. 

Vad är förklaringen?

Att förändringar kan ske både snabbt och långsamt har fått mig att fundera över vad som betyder mest för att jämställdhet faktiskt ska uppnås. 

Är det främst en konsekvens av förbundens arbete, av samhällets förändring eller rent av på grund av individerna själva? 

Är det enskilda individer som lyfter systemet eller systemet (förbunden) som lyfter individerna? 

Är det tack vare orädda talanger som Pernilla Wiberg och Charlotte Kalla som en gång klivit fram och brutit ny mark? 

Är det möjligheterna vi ser (våra förebilder) eller möjligheterna vi får (vår stöttning) som avgör vilka val vi gör till att satsa på idrott? 

Enskilda stjärnor är förklaringen

Frågan har många svar, men min egen erfarenhet säger mig att enskilda stjärnor har betytt mer än vi tänkt oss för att det idag har blivit nästan lika självklart för kvinnliga idrottare att bli världsstjärnor inom många sporter. 

Förebilders betydelse är stora för de möjligheter kvinnor plötsligt upplever att de har, vilka i längden bidrar till att alltfler tjejer vågar ta steget och satsa helhjärtat på idrott. 

Enskilda förebilder har genom ökad medial uppmärksamhet, lett till ökat publikintresse, fler sponsorer och ökade ekonomiska förutsättningar både för sig själva och för andra kvinnor. Förebilder som gett ringar på vattnet även till andra kvinnor i andra idrotter, även i avsaknad av satsningar från förbunden själva. 

Kom ihåg OS

När ett förbund satsat likartat på män och kvinnor ökar förutsättningarna för att kvinnor ska nå internationella framgångar. 

Men att svenska damer för första gången tog fler medaljer än herrarna i sommarens OS innebär inte per automatik att svenska idrottsförbund har gjort fantastiska jämställdhetssatsningar. Sannolikt beror inte heller Jenny Rissveds OS-guld i cykel på att cykelförbundet ligger i framkant i jämställdhet. Möjligen i brist på jämställdhet bland andra länders cykelförbund. 

Däremot finner vi en självklar koppling till samhället i stort. Där kvinnor idag förväntar sig andra saker, kräver en annan behandling och söker andra svar. På så vis har det också blivit lättare att driva jämställdhetsfrågor och ifrågasätta våra system idag jämfört med för tio eller tjugo år sedan. 

Kvinnor vågar ta plats och kvinnor får en allt större plats. Kvinnor kräver jämställdhet och därför får de successivt den. Ibland snabbt, ibland långsamt.